– Jag minns en person som bara fick bli 14 år gammal, som hade framtiden för sig, men som aldrig fick chansen.
Mats Bjurbom bor i Uppsala och är författare och journalist. Han har också skrivit tv - manus, bland annat till serien ”Vita lögner” och är upphovsman till tv-dokumentären ”Porträtt av sju gruvarbetare i olja” som handlar om minnen runt nedläggningen av Falu Gruva, världens äldsta arbetsplats.
Producent: Therése Lager
tankar@sverigesradio.se
Musiken är ett specialkomponerat stycke till Tankar för dagen av Ale Möller.
– Nyss hade jag känt mig härligt potent när jag agerat och löst ett problem. Nu kände jag mig bara naiv.
Repris från 9 januari 2026.
Bob Hansson, poet och författare.
Har gjort så många tankar för dagen att det blivit en egen bok ”Tankar för dagen, manual för ett snällare liv”. Och det har inte bara blivit en bok utan även en föreställning ”Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt”.
Producent:
Mette Göthberg
tankar@sverigesradio.se
– Den omsorg som min mamma visade mig – en föraktfull, otacksam, självisk och på många sätt självskadande tonåring – tyckte jag inte var värd något.
Khashayar Lykke Naderehvandi är författare. Hans kommande roman, Segrarens natt, utkommer i juli 2026.
Producent: Therése Lager
tankar@sverigesradio.se
Musiken är ett specialkomponerat stycke till Tankar för dagen av Ale Möller.
– Jag vill att hennes mod och vildhet ska finnas i rummet som vi delar med varandra där. Bli ett rum fyllt av möjligheter.
Malin Nord har skrivit romanerna Stilla Havet och Barmark, den senare belönades med bland annat Studieförbundet Vuxenskolans författarpris.
Hon har skrivit en pjäs om cirkusprinsessan Elvira Madigans queera liv samt dramatiserat Ing-Marie Erikssons hyllade debutroman Märit från 1965. Hon är sedan några år tillbaka åter bosatt i Jämtland.
Producent: Therése Lager
tankar@sverigesradio.se
Musiken är ett specialkomponerat stycke till Tankar för dagen av Ale Möller.
– Ramsan är rolig med orden men jag tycker inte om den. Det går att bli utvald, men man kan bli o-vald också.
Mats Caldeborg är skulptör som bor och arbetar i Järnäsklubb i södra Västerbottens kustland. Tillsammans med Katrin Zackrisson Caldeborg driver han Konsthall Norra Kvarken och Konstbiotopen.
Producent: Therése Lager
tankar@sverigesradio.se
– Kanske till och med att huset mamma levde i som barn bombades under kriget. Men själv är man ett litet barn på en solig förskolas innergård.
Khashayar Lykke Naderehvandi är författare. Hans kommande roman, Segrarens natt, utkommer i juli 2026.
Producent: Therése Lager
tankar@sverigesradio.se
Musiken är ett specialkomponerat stycke till Tankar för dagen av Ale Möller.
– Vi har alla känt i våra kroppar hur planer dött och hur livet tagit en annan vändning än vad vi hade tänkt oss.
Repris från 12 januari 2026.
Pernilla Josefsson är journalist och arbetar med samhällsjournalistik. Hon har belönats med en guldspade för grävande journalistik och gett ut tre barnböcker. Men oavsett vad hon gör är drivkraften den samma: nyfikenhet för andra människor oavsett var de befinner sig.
Producent:
Mette Göthberg
Musiken är ett specialkomponerat stycke av Ale Möller till Tankar för dagen.
– Flera av mina tvärsäkra uttalanden har stannat kvar i mig länge efteråt. Jag vet att jag var korttänkt och förhastade mig.
Lise Indahl är författare och radioproducent.
”Jag har alltid sysslat med någon form av berättande. Det som gäller är att hålla liv i en inre hejarklack, vilken jag inte alltid har. Men det händer att jag hör ett svagt brummande från en manskör under revbenen. Och om jag lyssnar riktigt noga kan jag höra hur de sjunger: klappa händerna när du är riktigt glad, klappa händerna när du är riktigt glad…”
Producent: Therése Lager
tankar@sverigesradio.se
Musiken är ett specialkomponerat stycke till Tankar för dagen av Ale Möller.
– Det är inte ljudens tystnad. Det är orden, ordtystnaden, som jag går in i. När jag stänger den gröna dörren bakom mig blir det ordtyst.
Mats Caldeborg är skulptör som bor och arbetar i Järnäsklubb i södra Västerbottens kustland. Tillsammans med Katrin Zackrisson Caldeborg driver han Konsthall Norra Kvarken och Konstbiotopen.
Producent: Therése Lager
tankar@sverigesradio.se
Musiken är ett specialkomponerat stycke till Tankar för dagen av Ale Möller.
– Det är fyrtio år sedan jag lämnade Kungsholmens gymnasium, men lektionen är för evigt fast-etsad i minnet.
Efter ett yrkesliv som curator och producent inom samtidskonst, sadlade Pia Kristoffersson om till begravningsrådgivare. Sedan ett antal år är hon verksam som borgerlig officiant på heltid, med ett genuint intresse för hur vi tar hand om, och utformar, livets och dödens passageriter.
Producent: Therése Lager
tankar@sverigesradio.se
Musiken är ett specialkomponerat stycke till Tankar för dagen av Ale Möller.
– Detta har jag ironiskt nog lärt mig av just morsan. Att försöka. Hon hade precis som vi andra sina demoner, men hon var ett föredöme i att tackla dem.
– i alla stora religioner talas det om ett gudomligt väsen som existerar utanför tid och rum, som finns överallt och ser varenda detalj i hela kosmos, och all tid hela tiden.
– Min son och jag är lika här: vi har någon sorts instinkt som gör att vi vill lära oss i vår egen takt och något säger oss att vi ska undvika vintersport.
– Vid ett tillfälle stod jag vid vägkanten och plockade med nåt i ryggsäcken när en ung man med en vespa stannade bredvid mig och frågade vart jag var på väg.
– Och jag som hade suttit en halv dag och lyssnat på intervjun jag spelat in med Lovisa och skrivit ned den för hand, ord för ord, och trott att det var gott så.
– Inledningen av det nya året är så snurrigt. Vi stirrar ner i djupet av oss själva. Än gungar vi hit, än gungar vi dit, som båtar i ett stormande livshav.
– Det intressanta med förundran är att det inte handlar om prestation. Det är inget som vi åstadkommer utan något som vi bara får ta emot om vi låter det hända
– Med lite mer tid tror jag att saknaden kan bli en stilla plats inom mig dit jag kan ta mig när jag vill, förnimma din närhet och minnas dig med glädje.
– Vi är så upptagna av att vara avgränsade individer att vi glömt bort den resonans som bara kan uppstå mellan människor eller annat levande, i samverkan, i samklang.
– Vi glömmer bort att våga tänka långsiktigt. Att våga fråga oss hur vi vill att världen ska se ut om 50 år, eller om 150 när vi inte längre finns här.
– Vissa av oss kallas outsiders eller svarta fåret. Det ger en känsla av utanförskap så vi behöver flyga iväg från vår ursprungsmiljö för att kunna bli oss själva.
– I ett vi, där vänlighet uteblir, där rädslan för att åka på däng av pinne eller mun, där kan man lätt få för sig att men själv är den enda som skulle föredra något annat.
– Jag bara visste att den där dörren in till skivbutiken var en portal till en annan värld och att pappa nu var försvunnen och aldrig skulle komma tillbaka.
”Jag trodde förut att först kom livet och sen kom döden. Att liv och död var motsatser som uteslöt varandra. Den bilden hittar jag inte tillbaka till. För tvärtom pågår de, samtidigt.”
”Det uppstår ett hack i den sömniga eftermiddagen. Och jag blir lite upplivad. Det är som om rösten gläntar på vardagslocket och visar: Så här skulle det också kunna vara!”
”Tidigare i mitt liv har jag ofta känt mig som en inkomplett kortlek eller en reservdel som ingen minns vad den var till för. Inte värdelös, men svår att finna en självklar plats för.
– Flera av mitt livs motgångar har visat sig bli väsentliga tillgångar när jag släppt taget, accepterat det som skett och sett möjligheterna som öppnats.
”Alltför ofta tänker jag på den dagen då hon inte längre kommer att finnas. Har man en hund måste man förbereda sig för en framtida förlust. Så krasst är det.”
”Mötet var över på bara några sekunder. Men med tiden sjönk en svindlande tanke in. Det som hände på sexans spårvagn var ett möte med den jag kunde ha blivit.”
”Det jag var med om som 17-åring var mitt första tydliga hypomana sjukdomsskov. Jag var extremt uppvarvad, med ändlös energi och kreativitet i en enda röra. Men sen kom fallet”
”Ibland säger man om nån att den är en hel människa. Jag tror att det var nåt sånt som jag föreställde mig när jag var ung. Att man slutligen skulle bli hel. Men vad menar man med en hel människa?”
”Jag ser på barnet i min famn som precis är på väg att somna. Tung och avslappnad vilar han i mina armar. Jag önskar att livet ska vara gott för honom. Att människor ska vilja ta honom i anspråk.”
”Vi fortsatte äta getost, ta en sked tran varje morgon och klä oss i folk Det blev ett vi och dom. Om nån svensk var dum var han det för att han var svensk och inte för att han var en dum person.”
”Det är över sex år sedan du gick bort, pappa. Ibland måste jag stanna upp, koncentrera mig för att få tag på minnet av din hand. Hur stor var den? Hur kändes det när du höll min?”
”Jag skulle fylla femtio och ville än en gång ställa mig på osäker mark, få den att gunga till. Jag ville göra något ensam, och jag ville resa utan min familj.”
”Det luktar prutt, nästan avlopp, och kvinnan skrattar fortfarande när hon ska gå av och innan hon tänker på avståndet mellan vagn och plattform hojtar hon till alla i hela vagnen: det är bara mänskligt!”
”Att lära och att leva är som bekant lite olika saker och jag kan lova att jag inte tagit mitt sista säkra men ändå ganska osäkra, fasta men vacklande beslut. Det är jag helt säker på.”
”I mitt arbete möter jag allt oftare människor som bestämt sig för att planera för sitt eget frånfälle. Som har behov av att närma sig det som omgivningen både bävar och väjer för - och minst av allt vill tala om.”
”Någon gång i livet kommer vi alla vara där. I beroendet av en barnskötare, en undersköterska, ett vårdbiträde, en omsorgspedagog eller en personlig assistent. Det är inget vi kan välja. Eller välja bort.”
”Vi skålar för morsan istället.” sa någon. Och det är klart att morsan är värd en skål. Men fler dimensioner får skålen, och ännu bättre smakar den, om den föregås av en stund då allvaret också bereds plats.
”Dagen idag kanske din. Eller så är den nån annans. Vem vet? Kanske kommer den att skimra, kanske missar du skimret. Eller så är det just idag du ser det.”
”En människa är alltid på samma gång en belastning och en tillgång och det är enklare att räkna ut vad vi kostar än vad vi tillför. Men vem vill känna sig som en belastning?”
”Egentligen går det inte att beskriva sin relation till meditation. Hur det känns när man gör det varje dag, som en praktik. Det vore som att försöka beskriva hur något smakar.”
”Exakt vad jag är ute efter vet jag inte, jag behöver inte fler kompisar och det finns heller inget ouppklarat mellan oss. Kanske att jag undrar vad det blev av henne, hur allting gick.”
”Efter halvannan timme kommer den kroppsliga och kreativa träsmaken och jag söker en ny utsiktsplats. Var når blicken tillräckligt långt, är omvärldssorlet lagom högt och när fick jag senast kaffe?”
– Det är lätt att hamna i en situation där man vill förändra dom som man älskar, där man försöker få dom som står en närmast att bli lite mer som en själv.
”Jag får intrycket att så mycket i världen har blivit krångligare. Kanske har jag helt enkelt rest klart och får nöja mig med att sitta i min bruna skinnfåtölj och minnas”
– När jag tänker på det oroliga världsläget så finns det ännu större anledning att fira att just vi fortfarande kan leva tillsammans inom relativt sett trygga gränser.
”Jag hade stora planer och drömde om världen som arbetsfält. Jag bekymrade mig inte om utbildning eller kontakter, utan packade helt enkelt ner min svarta reseskrivmaskin i ryggsäcken”
– Jag vet inte varför detta känns så dubbelt. Kan det vara så att vårt liv i Zimbabwe var ett tidsbegränsat äventyr, där vi alltid kunde åka hem om det skulle bli för tufft.
”Precis som jag har du tvingats bli medveten om hur skört livet är. Du vet att du kommer att förlora någon som du älskar mer än livet självt. Din blick rymmer en särskild dimension. Den bär på väntesorg.”
– I denna månad maj har det gått 80 år sedan andra världskriget tog slut. Det är värt att uppmärksamma. Men ännu viktigare är kanske att komma ihåg hur det började.
– Numera är de flesta inköpslistor digitala och existerar bara i våra telefoner, men tidigare kunde man ibland hitta kvarglömda inköpslistor i korgar och kundvagnar.
”Med pinnarna i handen och högen framför mig vill jag försvara mig. Jag börjar också bli arg. Komma här och skrika och behandla mig som om jag vore den sämsta hundägaren, nej där går gränsen!”
– Strax efter att orkestern hade bildats anlände en ny fånge till Auschwitz: den judiska violinisten Alma Rosé som hade gjort internationell succé med sin damorkester.
- Jag ringer min bror. Känner mig liten. Han säger att det enda vi kan göra är att fortsätta leva våra liv. Dricka vårt kaffe, gå till affären. Göra det vi brukar göra.
– Idag finns det forskning som visar att mer än var tredje svensk undviker nyheter för att rapporteringen är så negativ och får människor att må dåligt.
– Utanför Risbergska brister knoppar och fåglarna kvittrar försiktigt. Våren smyger sig fram och tinar ett stelfruset land med sina solstrålar och varma vindar.
– Andlig beredskap var ett välkänt begrepp under Andra världskriget och nu har det dykt upp igen. Insikten om att det är något mer än militär och ekonomisk beredskap som behövs för att leva i tider av kris och konflikter.
– Till skillnad från tidigare generationer, som i sin uppväxt fått uppleva begränsad frihet, har dagens unga matats med budskapet att de kan få vad dom vill, bara dom vill det tillräckligt mycket.
– Vi har fortfarande tid, att se varandra, lyfta, värna, vårda, också det vi inte förstår, tilliten samhället bygger på är så storslagen, så obegripligt enorm.
– Men hjälpte den då? All den där oron. Tveksamt. Eller kanske ibland. Men lika ofta fick den paradoxalt nog både mig själv och min omgivning att utsättas för faror som liksom inte hade uppstått annars.
– Det blev vår i Buchenwald. Dalen nedanför grönskade. Men inte frihetseken, den vägrade att bära blad. Som om den inte förmådde grönska på den yttersta ofrihetens plats.
– Riktigt vad det där gör med oss människor vet jag inte, mer än att jag inte tyckte om vad det gjorde med mig. För det gjorde mig till en människa som slutade försöka älska någon villkorslöst.
– Vad vi menar när vi säger att det är obegripligt är kanske att det är en förtvivlan så stor att vi skulle önska slippa känna den, att den bränner och att vi inte vet hur vi kan trösta.
– Irländarna är ett folk som gått igenom mycket lidande, förtryck, våld och fattigdom. Kanske är det därför som en känsla för den egna kulturen har vuxit fram.
Arkitekterna siktar på Mars som tillflyktsort när jordens tillgångar är förbrukade. Att kommande generationer får överväga att bygga civilisationer på alternativa planeter är en hisnande tanke.
– Att ständigt förhålla sig till risken att inte blir sedd som en unik individ utan som en representant för en stigmatiserad grupp sliter på människors fysiska och psykiska hälsa.
”Ni är inte ansvariga för det som hände under andra världskriget, ni bär ingen skuld för det tidigare generationer gjort. Men jag vill berätta för er att jag varit lägerfånge i er stad Braunschweig.”
– När jag föreläser för företagsledare om snällhet så har de inga problem med att hålla med. De vet att en organisation utan snällhet får ett undervecklat samarbete.
– Jag hade missat poängen med vad som är viktigt. Att det är själva kunskapen som ska förmedlas och stå i centrum. Inte jag, inte deras förväntningar och definitivt inte mina farhågor.
Jag önskar att vi kunde ha med oss förgänglighetens villkor som en ödmjukhet, in i alla de stunder vi tar för givna medan de pågår. Hur självklart det än känns, så kan det vara sista gången.
– Vad är det som gör att vi klamrar oss fast vid språket och envisas med att försöka använda det i tal och skrift så mycket som möjligt så det hålls vid liv?
– Att sluta fred, eller försonas är helt uppenbart lättare sagt än gjort. Men ett ibland förbisett ord i fredsprocesser, i såväl det lilla som det stora är just sorg.
– Kanske är ärligheten en sorts grundton i livet, som vibrerar längst nere i dagarna och nätterna utan att vi alltid tänker på den. Men försvinner den grundtonen, blir det spöklikt tyst och ödsligt i hjärtat.
– Nu tjatar de om att få börja äta godiset ur påsen. Kön är lång och du är trött, hungrig och svettkall, så du svarar att det går bra. Det skulle du inte ha gjort.
– Mannen tog fram ett exemplar av en sliten och lätt gulnad kvällstidning och visade mig ett foto. På bilden syntes en ung man på en catwalk, strikt klädd i en svart kostym. Det där är jag, sa han.
– Det är som att allt stannar upp, för vad ska jag tänka om ingenting, om tomrum? Men när jag uppmärksammar mellanrummen utanför mig själv, uppmärksammar jag dem också inom mig. Det finns en stillhet där.
– Bara den som är i rörelse snubblar. Att föreställa sig någon som aldrig har snubblat är lika kusligt som att föreställa sig någon som aldrig har gråtit eller rodnat.
– Men det finns ingen garanti att det som hände i trettiotalets Tyskland eller i sjuttiotalets Kambodja eller nittiotalets Rwanda och så vidare, inte skulle kunna hända igen.
– ”Och så tar det ni det lugnt, det är djur på vägen”, säger hon. Jag har betraktat det där som en självklarhet, så det dröjde länge innan det slog mig att vad hon säger nästan aldrig är sant längre.
– När jag kom runt hörnet såg jag mamma sitta bekvämt i en solstol - med ett glas vin och en cigg i handen. Barnen stod häpna runtomkring och stirrade medan hon kraxade sitt skratt åt vår förvåning.
– Oavsett om någon kom eller inte så skulle han sitta där. Det tycktes hans stilla uppenbarelse säga mig. Han hade gjort sig själv närvarande, tillgänglig.
– Att gå in på hur man ska leva livet på bästa sätt vore ganska meningslöst. Livsbetingelserna idag ändras så fort att det numera är omvända roller, det är vi äldre som behöver de ungas råd och vägledning.
Om försvarsmekanismen ”fawn” - ett slags medberoende, en ständig oftast omedveten, stressad beredskap att hantera och avvärja situationer genom att fjäska, foga och förhålla sig.
– Det ger mig en känsla av att om varningstecknen lyser tillräckligt starkt och många ropar tillräckligt högt, medan andra pekar på tänkbara alternativ, så är det ändå inte omöjligt att vända skutan.
– Den har vita trampor i plast. Det är så konstigt och jag älskar den och nu är den min. Jag hör mig själv säga: ”If you can’t be cheesy, you can’t be free”.
– Personlig karisma, släkt- eller vänskapsband ska ju inte få påverka myndighetsbeslut. Inte heller mutor eller hot. Korruption är alltid något o-byråkratiskt och personligt.
– Jo, minnen är opålitliga och det kan vara svårt att få en klar bild av sig själv, men nu när jag går här mellan husen är jag så nära den där 20-åringen. Jag tror aldrig jag varit så nära henne som jag är nu.
– Om någon kommer fram har jag upptäckt att jag ofta instinktivt blir lite misstänksam: vad vill den här människan nu? Säkert någon galning. Bäst sätta hörlurarna på och kolla åt ett annat håll.
Det måste bara hända något, denna skuggtillvaro behöver ändra riktning. Plötsligt slår det mig med en fullkomlig självklarhet, mitt i skuggan och dimman framträder lösningen kristallklart.
– Allt det där innehållet. Tänk om det gick att släppa ut det, öppna dörren. Det skulle översvärma Nordmaling, halva Västernorrland och södra Västerbotten, och det är ett litet bibliotek jag pratar om.
– Och så där håller vi på; vi sliter och töjer i skillnaden på sanning, manipulation och åsikter. Vi är överens om att sanning inte alltid går att ta på.
Efter en operation får jag en kronisk nervskada på stämbanden; maktlösheten och frihetsberövandet det innebär att inte längre ha tillgång till mitt instrument är förkrossande. Då möter jag Melpomene.
”Du tror att folk åker hit för att titta på hus? Nej, de har hört talas om 'afrikanen i stugan' och kommer för att se dig.” Nu var jag inte bara sommarstugeägare på Höga kusten utan även en sevärdhet!
– Lyckoruset övergår till en stark känsla av att något viktigt går förlorat om jag inte kliver ur och fotar. Så trots att jag har en tid att passa bromsar jag in vid vägkanten och stannar.
– Glöm för ett ögonblick allt du hört om hur marknaden fungerar och ge dig istället ut bland affärerna med ett barns blick. Vad händer egentligen därinne?
– Det är fortfarande tabu att prata om suicid, även om det är många senaste åren som sagt mycket klokt om det. Men för att lyfta ett tabu behöver vi kunna prata om saker utan att känna att vi måste vara så kloka hela tiden.
– Nästan överallt där det finns trappor finns också ledstänger. Att hålla i, att ta tag i, att hitta stöd i. Jag försöker tänka på det i livet också. Att de finns där.
– Jag var som barn arg på Gud som tog min mor och tre av mina syskon ifrån mig. Farfar berättade: ”Döden skulle hämta en man som undrade varför: 'Jag skapar plats åt någon annan', svarade döden.”
– Vem blev jag de där minuterna, gömd i mörkret? Det var ett existentiellt möte med mig själv och min självbild, som nu efter 59 år fortfarande bråkar i mina tankar.
– Hjärnskador är lurigt, det kan få en att tillfälligt glömma den speciella människan bakom. Det minnet måste vårdas lika ömt som små olivträd och freden.
- Flora var uppvuxen i det Belgiska Kongo efter andra världskriget. Mina kusiners mor hade alltså vuxit upp under kolonial tid. Det är inte längre bort än så. Men hur skulle jag skriva om det?
– Jag tror att det är närmare sanningen att säga att det är i tystnad som man hör sig själv inte tänka. När man är tyst kan man röra sig fritt på en plats bortom ord.
- Jag beundrade systrarna: det vackra, det enkla, det innerliga, och snuddade vid sköra drömmar om att träda in i gemenskapen i klostret. Men jag var orolig att jag aldrig mer skulle få skriva.
– I väntetiden fick hjärnan tillfälle att vara med sig själv och vindla iväg i tanken utan att behöva gilla, dela, godkänna, klicka eller lyssna på något. Det var som att sänka volymen i hela kroppen.
– Jag stod inte ut, det gjorde för ont. Så jag stängde av TV:n, slöt mitt hjärta och slapp starta dagen med ångest. Men jag börjar se att det har ett pris.
– När man häller salt i vatten så löser det ju upp sig. Det är ingenstans, samtidigt som det är överallt. Det är, det finns, men utan form. Jag undrar vilket element som kan göra så med människan?
Förra veckan introducerade Margita sin hoppfulla livsfilosofi Metern som går ut på att hon tar sin del av ansvaret för läget runt omkring sig - men hur fungerar den i praktiken?
– Det är skönt att sitta här bland alla tankar och idéer. Och alla sakerna som tankarna sitter fast på. Jag har själv satt dit dem. Jag kallar sakerna skulpturer.
– Men hjälpte den då? All den där oron. Tveksamt. Eller kanske ibland. Men lika ofta fick den paradoxalt nog både mig själv och min omgivning att utsättas för faror som liksom inte hade uppstått annars.
En känsla av att vara ensam mitt i storstadens folkmyller gjorde att jag för 30 år sen uppfann filosofin ”Metern”. Den minskar min stress, ökar min närvaro och ger mig upplevelser jag aldrig glömmer.
”Fyraåringen tycks fascinerad av sina fingrar. Hon har upptäckt sina verktyg. Därför ska vi inte ta bort klippandet, knytandet eller knäppandet. Vi ska inte förenkla och underlätta. Tvärtom. ”
– Jag ser på mina oförsonade relationer som ett månsystem. Konflikter har slungat iväg en del av mig, cirklande runt som oåtkomliga avlägsna himlakroppar.
– Ni får inte vara så hårda ungar, säger mamma. Er farmor hade ett tråkigt liv. Hon vill bli sjuksköterska men fick inte för sina föräldrar, så hon stannade hemma mot sin vilja.
– Det är så bisarrt, vårt världsunika öde. Varje gång jag åker hem till Kiruna är ytterligare något bortrivet. Medan jag varit på vift har mitt hemma bytts ut och blivit något annat.
