OBS: Radioessän

2026-07-09 06:00 - 10:06

Att fåglar är en vanlig metafor är inte konstigt, dikten vill ju också sjunga och flyga. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i svensk lyrik och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-10-15. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter. ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles” som gavs ut 1938. Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer. Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central. Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. ”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

2026-07-08 06:01 - 9:39

Med hjälp av författaren Kathy Acker, ‎youtubern Logan Paul och en dödlig sjukdom som ‎liknats vid en blomma, reflekterar Elis Burrau över det som nästan dödar en, och får en att överleva. ‎

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-30. Nyheten om youtubern Logan Pauls makabra reality show-promenad genom den japanska ”självmordsskogen” Aokigahara, når mig samtidigt som jag avslutar Chris Kraus biografi över den experimentella författaren Kathy Acker. Hans groteska fnitter vid åsynen av liket. De blanka sidorna i slutet. Jag ligger i en säng i Tokyo. En mindre jordbävning får hela lägenhetskomplexet att skaka. Det blottas en avgrund varje gång en människa förhåller sig till döden. Jag tänker inte närma mig självmordet nu, men kanske sen. Via den lilla döden. Och nej, jag syftar inte på orgasmen nu. Jag tänker på det som dödar kroppen ”litegrann” med överlevnad som motiv. Döden som får dig att överleva. Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag läser ut Chris Kraus biografi ”After Kathy Acker” motvilligt. Den är ljuvligt skvallrig. Det är årets första dag, i den aggressivt luftkonditionerade lägenheten vi hyr i Togoshi-Ginza, och jag läser ut den motvilligt eftersom jag inte vill att hon ska dö i cancer. Det etableras redan i början av biografin: hon ska dö i cancer. Och det etablerades i ”det verkliga livet”. Hon dog i cancer 1997 i Tijuana, Mexiko. Det var ingen överraskning. 22 dagar efter De dödas dag. Hon dog omgiven av s.k. vetenskapsvidrig alternativ medicin och skolbarnsanteckningsblock som hon var alldeles för svag för att skriva i. Omgiven av s.k. vänner. Olika skelett. Varierande grader av skörhet. Redaktörer. Älskare. Helare. All död är stringent. Och den alternativa medicinen var väl inte särskilt vetenskapsvidrig när jag tänker efter. Den var lojt vetenskapsvidrig och den injicerade hopp. Jag återkommer ofta till Kathy Acker vars författarskap jag kanske läst lite för respektlöst, med en bristande koncentration och stor rastlöshet (ibland irritation). Hennes böcker har verkligen stört och inspirerat mig. Det visionära användandet av lögnen och biografin har ofta rört mig till tårar. Respekten inför hennes gärning är liksom grundmurad och lika stor som respektlösheten i min läsning. Allt det där som ekar. Det är ekot från en ängel. Men nu ska det inte handla om ett komplext författarskaps storvulna intelligens. Det ska handla litegrann om att vilja döda sin kropp med ”goda intentioner”. Goda elakartade intentioner. Göra sin kropp starkare. Förgöra det sjuka och det friska. Förföra det sjuka och det friska. Metodiskt. Det ska handla om det som återkommer. Det ska absolut inte handla om självmordet, men kanske lite. Döden är bara en barnsjukdom. Så kommer det vara tills våra barnbarnsbarn är döda. Därefter blir det andra bullar. Så kommer det att vara och så kommer det att bli. Jag läser orden ”stiliserad bild av harakirisituation”, det är en bildtext, research. Det är svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag tycker verkligen att jag får skämta om barncancer eftersom jag haft cancer som barn. Det låter kanske märkligt. Min enda stoiska övertygelse. När det verkligen gäller. Jag återkommer ofta till Kathy Acker men också till cancer, rent tematiskt, i min egen litterära praktik och det har jag faktiskt slutat skämmas för. Det är kanske det enda tolkningsföreträdet av ”värde” jag äger med någorlunda gott samvete. Och jag har bestämt mig för att vattna ur det. Nu har jag bestämt mig! Jag bestämde mig nyss. Jag skäms fortfarande för skämten, men jag måste välja en riktning. Jag ska vattna ur sjukdomen som naturligtvis förändrade mitt liv, mest på grund av hur människor i min omgivning agerade (mer än de ”galopperande cystorna” i min lekamen). Jag ska vattna ur sjukdomen som tog livet av Kathy Acker. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning. De så kallade vännerna (bredvid min sjuksäng) var verkligen bra vänner. Fina vänner. Goda vänner med snygg benstomme. Som jag illa kvickt sa upp all kontakt med. Sen började jag skildra. Det finns en inbyggd ära i självmordet. Missförstå mig rätt. Jag inbillar mig detta eftersom Thomas Bernhard skriver att äran är pervers. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Thomas Bernhards priser i tider som dessa. Kathy Acker var för en nedbrytning av kroppen när det kom till träning. Hon ”lyfte skrot” stundtals besatt. Hennes metod var att systematiskt förstöra kroppen så att den tvingas bygga upp sig själv igen, starkare. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning. Tappa bort sig själv som en aktiv handling bland repetitioner. I matematik. Ett hypnotiserat subjekt i dödkött som fortsätter när räkningen gått förlorad. Man kan tycka att hon enligt samma rationella doktrin borde varit för den skenbart kontrollerade nedbrytningen av kroppen, eller förgiftningen, i medicinskt syfte. Jag talar om cellgift. Det var hon inte. Hon ville inte utnyttja samma princip för att överleva. Att göra kroppen starkare, okej, men att överleva… nej, Kathy Acker ville hellre få i uppdrag av självutnämnda helare att hitta ett specifikt barndomstrauma, en orsak till cancern, ”då skulle den försvinna” – vilket den gjorde. Vilket den inte gjorde. Men hon trodde det. Att den gjorde det. Personligen gillade jag cellgift när jag fick det insprutat i kroppen. Indroppat. I ryggmärgen och bröstet. Mest på grund av hela gift-grejen. Illamåendet. Viktraset, min spegelbild. Inte så mycket på grund av det injicerade hoppet. Det var mer av en positiv bieffekt. Men jag gillade verkligen giftet på ett konceptuellt plan. Rent konceptuellt. Smutsigt. Kathy Acker var inte konsekvent och det gillar jag. Jag är inte konsekvent och det gillar jag, ibland. En annan tanke är att Thomas Bernhard hade haft lika lite att säga om Svenska Akademin kris som om Aviciis död. Lika lite kan betyda ganska mycket. Förlåt, det är ryggmärgens referensbibliotek som läcker sin giftiga spekulation. Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta. I en annan värld hade självmordsskogen varit en skog för självmord och löpning och det hade varit lika sorgligt men lika sant. Youtubern Logan Paul hade kanske sprungit utan att filma. Han hade kanske sprungit mot sin död. Vilken monumental respekt. Jag läser att han ska sluta posta videor på daglig basis. Den japanska poeten Hiromi Itō har skrivit en dikt som heter ”Killing Kanoko”, i engelsk översättning. Kanoko är Hiromi Itōs dotter. Det är research. Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta. I dagsläget: allt. Blomman som slår ut i alla som finns, när alla är borta. Du kollar på en dokumentär om ”självmordsskogen”. På andra sidan sängen. Det är långt bort. Sängen delas av en spricka. Vi var med om en liten jordbävning igår. Hela lägenhetskomplexet skakade. Jag tänker på en utslagen blomma, helt utslagen. En avslagen blomma, helt avslagen. Som cancerogen lightläsk. När jag varit nära döden har jag bara kunnat skämta. Jag har bara kunnat skämta om mig själv. Elis Monteverde Burrau, författare

2026-07-07 06:00 - 10:17

Att förberedas för en operation där livmodern ska tas bort. Vad gör det med en som människa, kvinna och individ? I Sjukhussängen reflekterar sociologen Emma Engdahl över hur man kan förbli sig själv.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-11-05. Klockan 08.00 checkar jag in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag ska operera bort min livmoder. Ett halvår tidigare var jag nära att förblöda. Jag hade föreläst sex timmar i sträck och cyklade därefter hemåt; konstant blödande. Halvvägs över Göta älvbron var jag tvungen att stanna för att spy. Rakt ut i vattnet. Väl hemkommen tog jag av mig de blodiga kläderna. Det var inte lönt att klä på mig igen. Jag skakade okontrollerat och min kropp var ett öppet sår. Endast kvinnor blöder, tänkte jag uppgivet medan ambulansen var på väg. Jag har aldrig sett moderskapet som det som definierar mig som människa. Ändå är det med viss sorg jag inser att det organ som mest intimt förknippas med kvinnlig reproduktion ska skäras loss och avlägsnas. På Wikipedia står det att livmodern är ”ett honligt sexualorgan som finns hos alla däggdjur med undantag av kloakdjuren.” Kanske är det ett kloakdjur omgivningen nu kommer att uppfatta mig som? Det är emellertid inte den liknelsen som känns obehaglig när sköterskan tar blodprov och sätter i dropp. Det är upplevelsen av hur lätt och snabbt det går att bli främmande inför sig själv i en utsatt situation som håller mig i ett spöklikt grepp. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig. I spegeln framför mig ser jag en människa. Men det är inte mig själv jag ser. Jag har inte ens fått behålla mitt röda nagellack. Dessutom har jag tvingats tvätta mig med bakteriedödande tvål fyra gånger, utan att smörja in mig efteråt. Vit som snö och torr som fnöske fryser jag, fast jag klätts i sjuhusdräkt. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig. Enlig sociologen Robert E Park beror det ”inte enbart på en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre medvetet, spelar en roll … Det är i dessa roller som vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva… i samma mån som den masken representerar den uppfattning vi har bildat om oss själva – den roll som vi strävar efter att leva upp till – är den masken vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara.” Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt. För att skaka av mig obehaget tjuvlyssnar jag på mannen som ligger i sängen bredvid. Jag tyckte han såg lustig ut när han nyss kom gåendes i en sjukhusdräkt som var identiskt med min. Han skämtar med sjukvårdspersonalen som konstaterat att han är för lång för operationsbordet. Fötterna dinglar utanför. ”Kanske ska ni kapa mina ben också när ni ändå är i farten” föreslår han. Det blir tyst ett kort ögonblick och sedan säger en av sköterskorna: ”Det är märkligt att sjukvården inte hängt med. Människor blir längre och längre, men inte sjukhussängarna och operationsborden”. Hon hade faktiskt tänkt på hur det skulle gå för hennes man, som var två meter och fyra centimeter lång, om han behövde opereras. Mannen i sjukhussängen bredvid min berättar att han är en och nittiosju, om han inte krympt sedan han fick ett träd i huvudet. ”Ett träd i huvudet” frågar sköterskan. ”Ja, det är förmodligen därför jag är här; trä mot trä”. Mannen som nu ligger på ett operationsbord hinner inte säga så mycket mer innan han rullas iväg. Men det räcker. Han är inte längre en för lång kropp i lånade kläder som förflyttats från en sjukhussäng till ett operationsbord han inte riktigt får plats på. Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt, i mötet med sjukhuspersonalen. Jag försätts själv i en liknande situation när en av de två kirurgerna som ska operera mig kommer för att presentera sig. Han är dansk och ursäktar sig för sin dåliga svenska som hans kollegor ofta misstar för lättförståelig danska. Jag säger att han inte behöver ursäkta sig. Eftersom jag arbetat i Danmark ett par år förstår jag utan minsta problem hans svenska. Jag vet att han försöker skämta med mig för att lätta upp stämningen. Han försöker också få mig att känna mig trygg när han säger att jag är den perfekta patienten för den titthålsoperation som ska utföras; smal, frisk och har fött barn. Dessutom informerar han mig om att han gjort den här typen av operation ungefär trehundra gånger tidigare. Det hjälper lite. Ändå undrar jag hur de ska få ut livmodern. En av sköterskorna hade sagt att den tas ut genom titthållen, men det kunde väl knappast stämma? Nej, det gjorde det inte. ”Du vet, samma väg som ett barn kommer ut, kan man slita loss hela underlivet” konstaterar den danske kirurgen med viss humor och värme. Sedan frågar han om jag vill att han ska ta äggledarna också när han ändå rör sig i de regionerna. Det finns nämligen ett par vetenskapliga studier som visar att det radikalt minskar risken för cancer i äggstockarna senare i livet. Visserligen finns det också ett par vetenskapliga studier som visar att man kan hamna i klimakteriet ett par månader i förväg om man gör så. ”Det är helt upp till dig. Du bestämmer” säger den danske kirurgen som jag först nu uppfattar namnet på. Han heter Jacob. Jacob med c. Naturligtvis har han redan sagt sitt namn, men nu ser jag det också på namnbrickan som är fastnålad vid hans bröstficka. Jag tittar upp och svarar att valet mellan cancer och klimakteriet inte känns särskilt svårt. Virginia Wolf har i och för sig beskrivit det som att sitta ”blottad på en hög klippavsats i full dagsljus. Mycket ensam. Mycket onyttigt…” Jacob avbryter mig och säger med allvar i rösten: ”Om du var min fru hade jag opererat bort äggledarna utan att fråga dig. Eller om du var en nära släkting” lägger han snabbt till. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet. Det intressanta är att vårt samtal får mig att släppa obehaget som avpersonifieringen jag genomgått medfört. Jag upplever mig inte längre som en vit och bakteriefri kropp att sätta kniven i. Jag känner tillit till att Jacobs attityd inte enbart är slentrianmässig yrkesskicklighet. Jag upplever det inte heller som att jag pådyvlas hans åsikter. Istället lyckas vårt samtal få mig att träda fram på ett delvis nytt sätt. I Jacobs ansikte återspeglas jag bortom rekvisita och roller, men ändå som en person med såväl historia som framtid. Jacob är inte enbart en tillräknelig gynekolog med kunskap om den senaste forskningen på området, utan inkluderar både mitt och sitt eget liv i den situation vi befinner oss i. Istället för att ingå i en ”Jag-Det relation” upprättas en ”Jag-Du relation”. Filosofen Martin Buber menar att Jag-Du är ett grundord som innebär att man inte behandlar den andre som ett ting bland andra ting eller som något som består av ting. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet. Det är detta förhållningssätt som får mig att våga det ödeshopp som krävs för att under narkos tillfälligt förlora mig och sedan vakna upp starkare och friare än förut. I den bästa av världar kommer jag vara en kvinna som inte blöder och som oavsett det oönskade tomrummet inuti kan ta emot den nåd som genuin mellanmänsklighet eller möte mellan Du och Jag innebär. Vad lär man i ett sådant möte känna av varandra? Inget alls, eftersom man inte kan lära känna den andre. Vad vet man då om varandra? Bara allt, eftersom man inte längre vet något enskilt. Med detta menas att ingen förkunskap och ingen fantasi krävs när man möter den andre som ett Du istället för ett Det. Man upptäcker varandra på ett sätt som kastar en ur isolering; själva minnet omvandlas så att en okänd framtid blir möjlig att gå till mötes. Den andre framstår i sin helhet. Inte som skärvor och fragment. Inte som att ha eller inte ha förmågan att känna två hjärtan slå och nära en växande kropp inuti sin. Emma Engdahl, sociolog Litteratur Buber, Martin, 1990, Jag och Du. Margit Norell och Curt Norell, Dualis Förlag. Buber, Martin, 1995, Det mellanmänskliga. Översättning Pehr Sällström, Dualis förlag Park, Robert E, 1950, s. 250, som cit. i Goffman, Erving, 1994, s. 26–27, Jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik. Övers. Sven Bergström. Rabén Prisma. Wolf, Virginia Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915-1941. Övers. Rebecca Alsberg. Elisabeth Grate Bokförlag.

2026-07-06 06:00 - 10:42

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18. Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami. Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare. Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut. Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar? För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna. Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor. Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen. Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen. Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting. Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser. Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel. Henrik Nilsson, författare och essäist

2026-07-05 06:01 - 10:30

Den norska Nobelpristagaren Sigrid Undset sökte kärleken, traditionen och Gud – men kanske mest att att få skapa och tänka fritt. Detta begär präglar ännu hennes skrifter, säger Lena Kjersén Edman.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-11-19. Den intelligenta, drömmande, lite klumpiga och mycket ensamma unga norska kvinnan Sigrid Undset längtade efter en man att älska. En man med vaket intellekt och stort hjärta. Som hennes far, den berömde arkeologen. Eller som dominikanermunken Thomas av Aquino. Hon fick den nio år äldre, enstörige – och gifte – norske målaren Ander Svarstad. En man, så ville hon tro, som skulle ge sin kvinna frihet att skapa. Men som samtidigt var sin kvinnas "herre". Det blev inte riktigt så. Men hon fick tre barn och under en tid tre bonusbarn. Dottern Mosse var kognitivt funktionsnedsatt och krävde ständig passning. Det finns problem med att försöka förstå ett författarskap, särskilt ett berömt för skildringar av historiska tider, genom författarens eget liv. Men i den minimala skiss över Sigrid Undsets liv jag här målat upp ryms de teman som så starkt präglar hennes böcker: åtrån, den motstridiga längtan efter frigörelse och tradition, liksom omsorgen om de närmsta ställd mot det inre kravet att få skapa. Tiden räckte nog aldrig till för Sigrid Undset och efter den tråkiga skolgången var avslutad skulle hon dessutom försörja sin mor och sina systrar. Men nätterna fanns. Då höll hon sig vaken med kaffe och cigaretter, läste och skrev. Det första färdiga arbetet var en medeltidsroman. En förlagschef räckte tillbaka manuset med orden: "Försök er inte på historiska romaner fler gånger, lilla damen. Det kan ni inte." 1928 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur, enligt motiveringen ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”. Undset levde mellan 1882 och 1949 och skrev otaliga artiklar och böcker av skiftande slag. Men när hon en gång fick frågan vilken genre hon egentligen skrev, svarade hon: "Den osedliga". Det norska borgerskapet instämde. Deras läppar smalnade när de läste den laddade inledningsmeningen till hennes debutbok "Fru Marta Oulie": "Jag har varit otrogen mot min man". Det var framgången med den romanen som gav tjugofemåriga Undset möjlighet att resa ut i Europa där hon träffade Svarstad. De gifte sig så småningom och i den vackra Gullbrandsdalen, i det stora huset Bjerkebæk, ville i Sigrid Undset skapa det varma familjehem som hon hade drömt om i sin fattiga ungdom. Drömmen besannades inte, äktenskapet sprack och Undset tillbringade nästan trettio år ensam med barnen i huset. Men när hon arbetade vid skrivbordet led hon av att hon försummade barnen – och när hon ägnade sig åt barnen plågades hon av att hon inte författade. I flera romaner skildrar Undset med nertonad lidelse det ambivalenta sambandet mellan kvinnans moderliga omsorg i ständig konflikt med andra drivkrafter: arbete, konstnärskap, frihetslängtan, auktoritetslängtan och sinnliga begär. När hon fick sitt stora genombrott med romanen "Jenny" var hon ännu ung – jämngammal med berättelsens faderslösa frusna tjugoåttaåriga konstnär Jenny Winge. För den plikttrogna och känsliga Jenny är hennes erotiska begär förenat med en längtan efter disciplin och skönhet. Hennes mål i livet är att bevara självaktningen och inte svika sina ideal som kvinna och konstnär – om hon inte lyckas, då kan hon inte leva. Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder. Många väntade att författaren till "Jenny" skulle gå i bräschen i samtidens sedlighetsdiskussion för "den nya kvinnan". Men även om Sigrid Undset hade stor respekt för det suffragetterna och andra som kämpade för kvinnosaken hade uträttat, propagerade hon aldrig för kvinnlig rösträtt. Istället ironiserade hon över de kvinnokretsar i Norge som hade fått igenom en förändring i vigselformuläret när det gällde hustruns underdånighet i äktenskapet. Med undantag för Selma Lagerlöf och Amalie Skram – "de kunde skriva och såg livet genom en kvinnosjäl" – uttalade hon sig ofta med skarp tunga om andra kvinnliga författare. Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder. Undset var väl på många sätt vad vi idag skulle kalla en särartsfemist. Hon ville se familjen som samhällets kärna och i den kretsen skulle varje människa göra sin plikt. Kvinnan speciellt. Hon såg det som en förlust att samhället i hennes livstid blev alltmer materiellt och manligt. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen Året efter flytten till Bjerkebaek gav Sigrid Undset ut "Kransen", den första romanen i medeltidstrilogin "Kristin Lavransdotter". I de två första delarna ser vi hennes teman återkomma: "Kransen" handlar om kärlek (och erotik) och fortsättningen "Husfrun" skildrar familjen. Den tredje delen, "Korset", handlar om en viktig sak i hennes liv och verk som vi som ännu inte närmat oss: Gud och Nåden. Sigrid Undset led av en känsla av andlig tomhet, som varken Nobelpris eller succéförsäljning kunde rå på. När den frånskilda, världsberömda författarinnan upptogs i katolska kyrkan var skandalen ett faktum. Men de statiska elementen i läran tilltalade henne. I dess famn tyckte hon sig finna en objektiv sanning, en helhet till skillnad från protestantismen som var som en misslyckad "sprucken omelett". En annan sprucken omelett är den rastlöse riddaren Erlend i trilogin om Kristin Lavransdotter. Hon, bokens komplexa och sammanbitet envisa huvudperson, attraheras av Erlend, men förblir smärtsamt besviken över denne sin makes tillkortakommanden. Nog rymmer Kristins äktenskapet ömsinthet och passion – men än mer: aggression, och bitterhet. På en bröllops-sajt på nätet läser jag att blivande brudpar får det förunderliga rådet att läsa Kristin Lavransdotter "för att hålla den romantiska lågan vid liv"… Gun-Britt Sundström, som översatt trilogin, skriver i sitt förord: "Kristin Lavransdotter är känd som en av världens största kärleksromaner med den är större än så. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen (konkret, sensuellt beskriven – så underligt sällsynt i litteraturen) och hur den samspelar och konkurrerar med kärleken mellan föräldrarna." Undset som i en artikel skrev att det inte är barnen som ska respektera föräldrarna utan att det är föräldrar som ska förtjäna sina barns respekt, låter Lavrans outslitliga kärlek till sin dotter vara en bild av Guds kärlek. I århundradets kärleksroman, som Kristin Lavrandotter har kallats, är det inte förälskelsen mellan Erlend och Kristin som får hjärtat att brista; det är kärleken mellan en dotter och hennes far. Styrkan i dessa skildringar gör vetskapen om hennes egna förluster än mer smärtsam. Dottern Mosse dog samma år som det andra världskriget bröt ut. Och året efter stupade hennes son Anders i striden vid Segelstad bro, fem kilometer från hemmet i Bjerkebaek som tagits i beslag av nazisterna. Undset var dödsdömd av ockupationsmakten och hade flytt till Sverige med sin yngste son. Efter en tid i USA återvände hon efter befrielsen till Norge, där hon dog fyra år senare. Kvar finns oräkneliga artiklar och hela trettiosex böcker. I dem och i hennes brev framträder en författare och tänkare som faller utanför vår samtids prydliga kategorier. Hon var – oavsett om det gäller kyrkan, barn, kvinnan eller kärleken – en människa som alltid ville tänka fritt. Och denna frihet pulserar ännu idag i hennes litteratur. Lena Kjersén Edman, litteraturvetare, bibliotekarie och litteraturkritiker

2026-07-04 06:00 - 10:48

Var finns de rena svaren och den avklarnade blicken på världen? När författaren Mattias Hagberg tar sig an frågan tycks svaren leda honom till en värld av brus, nonsens och trams.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-03-10. I Thomas Pynchons roman "V" från 1963 möter läsaren, bland mängder av andra romanfigurer och lösa berättartrådar, den tyske ingenjören Kurt Mondaugen. Det är tidigt 1920-tal och Kurt Mondaugen sitter i tyska Västafrika och analyserar radiobrus från atmosfären på jakt efter mönster. Han är del av ett världsomspännande forskningsprogram med den uttalade målsättningen att avslöja signalernas ursprung och mening. Kanske döljer sig ett meddelande i röran av radiovågor? En hemlig kommunikation? En kod? Kurt Mondaugen och hans kollegor vet inte att radiovågorna de avlyssnar och undersöker bara är atmosfäriska störningar, det vill säga ett naturligt brus som uppstår under vissa väderförhållanden eller i samband med solstormar. Här finns varken meddelanden eller mönster, bara en oöverskådlig kakofoni. Ändå upptäcker Kurt Mondaugen, eller rättar sagt en vän till honom, att bruset bär på ett budskap, en allvarsmättad mening på renaste tyska: Die Welt ist alles was der Fall ist. Världen är allt som är fallet. Ur det innehållslösa bruset har en oändligt meningsfull sats uppenbarat sig. Men varför? Thomas Pynchons lek med en av den moderna filosofins mest allvarstyngda utsagor är lätt att avkoda. "Die Welt ist alles was der Fall ist" är ingenting annat än den berömda första satsen i Ludwig Wittgensteins banbrytande verk "Tractatus Logico-Philosophicus" från 1921, en sats som inleder filosofens generalangrepp på vad han upplevde som den västerländska kulturens meningslösa pladder. Ludwig Wittgenstein ville inget mindre än att rensa vetenskapen i allmänhet och filosofin i synnerhet från allt onödigt tjatter. Med sin skrift ville han komma fram till ett fulländat, rent och logiskt språk, en begreppsvärld befriad från årtusenden av överlagringar, missförstånd och rena dumheter. Han ville, en gång för alla, rädda tanken och språket från sina egna tillkortakommanden. Eller som han själv skriver i förordet till "Tractatus": "Man skulle kunna sammanfatta hela innebörden av denna bok i ungefär följande ord: Det som går att säga, går att säga klart, och om det man inte kan tala måste man tiga." Ludwig Wittgenstein ville med andra ord resa en mur runt det filosofiska språket, han ville upprätta en demarkationslinje som inte fick överträdas. I sitt förord slog han fast: "Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens." Thomas Pynchon vänder med andra ord ut-och-in på Ludwig Wittgenstein. I stället för att rensa språket och tanken låter han pladdret ta över. I romanen "V" uppstår det meningsfulla av en slump. Ur rymdens oändliga brus kan vad som helst råka framträda, till och med ett till synes meningsfullt filosofiskt påstående på tyska. Ja, hela Thomas Pynchons romankonst fungerar på samma sätt; ur ett närmast ändlöst flöde av ord, intriger och digressioner framträder en svårgripbar meningsfullhet, eller i alla fall något vi kan kalla realism, en sorts oöverskådlighet eller åtminstone osäkerhet som liknar livet självt. Hos Thomas Pynchon är det bruset som regerar, just för att verkligheten är alltför motsägelsefull för att rymmas inom ett språk, än mindre mellan ett par bokpärmar, vare sig det handlar om ett filosofiskt traktat eller ett omfattande romanbygge. För Thomas Pynchon är det med andra ord själva meningslösheten som är grejen. Hans mål är nonsens som realism, ett meningsbärande strunt, eller rent trams om man så vill. Scenen med Kurt Mondaugen i Thomas Pynchons debutroman kan upplevas som ett frontalangrepp på Ludwig Wittgensteins filosofiska program, som en bredsida ämnad att slå omkull en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare med ett enkelt narrstreck. Men saken är något mer komplicerad än så. Ludwig Wittgenstein läste själv med glädje allsköns trams, som till exempel nonsenslitteraturens egen bibel, "Alice i underlandet", och han lär till och med ha sagt att han kunde föreställa sig ett helt filosofiskt verk uppbyggt enbart av olika skämt. Mellan Ludwig Wittgensteins sparsmakade filosofiska satser och Thomas Pynchons överflödande, karnevaliska litterära upptåg finns en märklig affinitet, som om de båda arbetade sig fram mot samma problemområde, fast från två diametralt olika utgångspunkter. Precis som Thomas Pynchon älskade Ludwig Wittgenstein att osäkra sitt eget bygge. Gång på gång reser han stegen, bara för att lika snabbt plocka bort den. "Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…" heter det till exempel mot slutet av "Tractatus". Och i "Filosofiska undersökningar", det postumt utgivna storverket: "Filosofins resultat är upptäckten av rent och skärt nonsens och av bulor som förståndet fått genom att ränna emot språkets gränser. Dessa, bulorna, låter oss inse värdet av upptäckten." Ja, kanske har varken filosofin eller litteraturen någon annan uppgift än att banka fram dessa mentala bulor, rådbråka våra sinnen tills vi tappar förståndet och inser att leken är en lika framkomlig väg som allvaret. Kanske har Sveriges egen nonsensprinsessa, poeten Isabella Nilsson, sammanfattat detta drag hos Ludwig Wittgenstein allra bäst, när hon, med en blinkning till det allvarstyngda budskapet i "Tractatus" skriver: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." En nonsenspoetisk tes värd att spika upp på varenda litterär port i hela fantasins rike: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." Eller som Gunnar Ekelöf, Sveriges höglitterära mästertramsare, uttryckte samma sak i en av dikterna i samlingen med den talande titeln "Strountes" från 1955: När man kommit så långt som jag i meningslöshet är vart ord åter intressant: Fynd i myllan som man vänder med en arkeologisk spade: Det lilla ordet du kanske en glaspärla som en gång hängt om halsen på någon Det stora ordet jag kanske en flintskärva med vilken någon i tandlöshet skrapat sitt sega kött Finns det då någon poäng med denna essä, detta snirklande och eklektiska refererande till några av förra århundradets mest uppburna farbröder: Ludwig Wittgenstein, Thomas Pynchon och Gunnar Ekelöf…? Finns det en sensmoral, ett budskap, något att avtäcka och ta med sig hem? Eller är detta också bara radiobrus, signaler utan något uppenbart sammanhang, atmosfäriska störningar som ordnar sig till något som låter sammanhängande och begripligt men som i själva verket inte är något annat än ett tramsigt spratt? Ja, säg det? Kanske är det till syvende och sist så som kungen formulerar det i "Alice i underlandet" när han kommenterar ett vittnesmål i berättelsens avslutande rättegång, en kommentar som har bäring på hela romanen, men som också går långt utanför själva fiktionen: "Om det nu inte finns minsta mening i det, sa kungen, så spar vi en massa besvär eftersom vi då inte behöver försöka hitta någon." Mattias Hagberg, författare

2026-07-03 11:00 - 9:43

Total tystnad eller ett överflöd av ord. Två vägar för den meningstörstande läsaren av Franz Kafkas verk. Thomas Steinfeld ser motpolerna slåss om utrymmet även i själva litteraturen.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2024-06-03. Att Franz Kafkas verk är av största betydelse, inte bara för litteraturen, utan för att över huvud taget förstå den mänskliga tillvaron, är en övertygelse som präglar både kritiker och läsare. Trots att man under senare år lagt ner mycket möda att få fram det vardagliga och vanliga i Kafkas tillvaro, märker man ofta en nästintill religiös vördnad inför detta djupa, outgrundliga. Det finns två sätt att förhålla sig till denna dyrkan: Det ena är att tiga. Att inte ens försöka att hitta en analytisk ingång, att bara ta emot det dunkla och hemlighetsfulla. Den andra metoden är motsatt och består i att utförligt tala eller skriva, att försöka upplösa spänningen mellan det som kan och det som inte kan sägas i tolkning efter tolkning. Mellan dessa extremer, i ett ständigt fram och tillbaka, rör sig de flesta försök att närma sig en mening i Kafkas texter. Det märkliga är att denna dubbelhet – en djup tystnad och ett överflöd av ord – inte bara är ett sätt att förhålla sig till författaren. Utan att den också är en del av hans verk. Kafka gestaltar denna dubbelhet i flera av sina djurparabler, liknelser i form av korta berättelser. Som i ”Förvandlingen” från år 1912, hans mest kända berättelse över huvud taget. ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”, låter första meningen i Hans Blomqvists och Erik Ågrens översättning. Berättaren, en anonym varelse med fullständig kännedom om Gregor Samsas inre liv, redogör för sina ansträngningar att komma tillrätta med den nya skepnaden. Det gör han i all utförlighet, dock utan att spekulera. Berättelsen bekräftar bara vad som hänt. Franz Kafka förfogar över en litterär förmåga som är sällsynt: Han kan skapa en värld utanför all realitet, en värld som består enbart av språk. Denna värld ter sig som om den nästan kunde ses eller röras vid. Men det går inte, det är bara ord. Och visst följer läsaren Gregor Samsas nya liv in i minsta detalj, man lever med honom när han hänger under taket, när han utvecklar en aptit för ruttna livsmedel eller när han plågas av ett äpple, som fadern kastat efter honom och som har fastnat i ryggen. Dock öppnar sig en klyfta genom texten, så djupt att språket, även det bästa och mest noggranna språket bara inte räcker till: För visst kommer Gregor Samsa ihåg vem han var före förvandlingen. Men detta liv ligger nu fullständigt utanför räckhåll för honom, liksom avklippt genom ett enda radikalt snitt. Samtidigt förblir den nya gestalten honom främmande, de små, tunna, dinglande benen, rörelserna, som han inte behärskar, kroppens form och mått. Utförligheten med vilken berättaren lägger ut Gregor Samsas inre och yttre liv visar sig vara oduglig för att komma åt den nya tillvarons grund. Det viktigaste förblir osagt, och det kan inte vara annorlunda. Hemligheten bara växer med varje mening, med varje ord. Därför är det förmodligen ett misstag att den svenska översättningen översätter det tyska ordet ”Ungeziefer” – ohyra – med ”insekt”. Nej, så sakligt går det inte till i originalet, där man inte vet, och inte får veta, till vilket slags djur Gregor Samsa förvandlats. Denna dubbelhet, denna spänningsfulla polaritet mellan en realism, som skapar närhet och klarhet, och en absolut distans, där det avgörande förblir osagt är, som sagt, ett centralt element också i flera andra djurparabler: Som i den ”Den sanningssökande hunden” från 1922, ”Josefine, sångerskan eller i mössens rike” från 1924, och i ”En redogörelse inlämnad till en akademi” från 1917. I den sistnämnda texten talar en apa med namnet ”Rotpeter” om sin utveckling till människa. Visst vet han om att han för bara några år sedan var en apa. Men hur det var att vara en apa, det vet han ingenting om, varför den präktiga redogörelsen som han författat till en ospeciferad akademi, missar sitt ämne. Apan, som Rotpeter en gång varit, är stum, den som talar eller skriver är människan som har vuxit ur djuret: Detta medel han förfogar över – språket – tillhör den mänskliga sfären, inte den djuriska. Hans före detta liv är instängt i stumhet, hans nuvarande liv är instängt i språket. Och så skriver han och skriver, en stolt, fåfäng, men också olycklig varelse om någon. Berättelsen ”Boet” från 1924 är ett av Franz Kafkas sista arbeten och förblev, kanske, ett fragment. Ett djur, må vara en grävling eller någonting dylikt – även här vägrar Kafka att ge en exakt bestämning av djuret som talar – har anlagt ett gigantiskt bygge under jorden, med långa, mångfaldigt förgrenade tunnlar, med platser för att sova eller för att förvara livsmedel, med försvarsanläggningar och luftkanaler. ”Jag har byggt färdigt mitt bo och det verkar som om det blivit lyckat … Där sover jag lugnt och stilla, tillfreds med livet, belåten med att ha uppnått mitt mål, ett eget hem.” Också denna text är en redogörelse, även om läsaren inte får veta vem det grävande djuret vänder sig till. Den långa berättelsen har redan nått sin andra hälft, när djuret förnimmer ett svagt väsande – ”Zischen” på tyska, ett ord som låter som ljudet det betecknar. Först tror djuret att något ”småkryp” har trängt sig fram till bygget. Men väsandet tycks snart komma från alla håll, det tycks också bli kraftigare och följa ett hemligt mönster. Och så småningom växer övertygelsen fram, att inkräktaren måste vara ofantligt stor och farlig. Berättelsen slutar med meningen: ”alles blieb unverändert, das …” – „allting var sig likt, det …“ I denna sats stöter översättningen på en gräns som den inte kan överskrida, av språkliga skäl. ”Das” är förmodligen en bestämd artikel, och ett nomen borde följa. Men det gör det inte, platsen förblir tom. Men ”das” – alltså ”det” – slutar på tyska med ett ”s”. Och detta ljud, uttalat långt och tydligt – ”dasssss” – blir till själva väsandet som kanske äntligen springer fram. Sedan är det bara tyst. Hela den utförliga, långa berättelsen, så verkar det, mynnar i detta ljud, eller i tigandet som följer. Så många ord, så många beskrivningar, så många exakt utlagda planer och konstruktioner. Och sedan någonting stort och obegripligt, i ordets strängaste mening. Man får kalla det för Kafkas hemlighet. Thomas Steinfeld författare och professor i kulturvetenskap

2026-07-02 06:00 - 10:37

Samlandets besatthet vittnar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts. Karin Brygger funderar i ljuset av Vladimir Nabokovs fjärilslätta slutord.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2025-09-23. Halvvägs mellan min lågstadieskola och vår lägenhet stod ett gammalt vattentorn. I samband med att det skulle byggas nytt intill vattentornet tömdes en enorm hög med sten från havets botten där. Strax efter det började jag komma för sent till skolan. Min fröken ringde mamma och frågade varför. Hade något hänt? Något hade verkligen hänt. Jag hade hittat en skatt. Lika mycket som denna skatt av sten skärpte mitt sinne och väckte en slags känsla av oändlighet, höll den mig också borta från vardagens plikter: Jag försökte gå förbi berget av blanka, olikfärgade stenar men i stället sjönk jag ner på marken och började gräva efter de vackraste stenarna - och lägga dem i skolväskan. Tiden upphörde. ”Jag erkänner att jag inte tror på tiden”, skriver författaren och entomologen Vladimir Nabokov i Tala, minne Den högsta glädjen över tidlösheten, menar han strax därpå, uppstår när han befinner sig bland sällsynta fjärilar: ”Det är en särskild sorts extas, och bakom den finns något annat som är svårt att förklara.” Samlandet slår an en ton i det inre hos den som drabbats av samlandets passion, menar psykoanalytikern Gunnel Jacobsson. Kanske är det denna ton som skymtar bakom Nabokovs extas, det oförklarliga som på en gång binder människan till det materiella och samtidigt skär av henne från det? Det är förstås skillnad på samlare och samlare, på varför man samlar och vad man gör med sina fynd. Vi kan notera genom historien såväl som i samtidens flöden allt från tvångsmässiga hoarders - vilka nu kan få hjälp av professionella städare om de förnedrar sig på TV - till antiksamlare, boksamlare och så vidare. I mitten av 1900-talet blev samlande av vardagliga ting plötslig konst, där framträdande namn är sådana som Joseph Cornell eller Louise Nevelson, den senare känd för sina stiliserade gatufynd. Ibland handlar det alltså om att skapa utifrån vad som finns tillgängligt, spränga normerna för en genre. Ibland är samlandet sjukdom och ibland är besattheten en slags fysisk översättning av en allomfattande tjusning. Besattheten viskar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts, ungefär som i passionens längtan efter symbios. Transformationen från passionens hetsiga galenskap, som upplöser gränserna mellan jaget och den älskade, till djupare kärlek är i mellanmänskliga relationer både en nödvändighet och en förlust. Förlusten ligger i att inte längre leva där allt är uppskruvat, underbart och smärtsamt, där inget annat har betydelse än den enda andra människan. En samlare lämnar aldrig detta stadium. Det finns aldrig något giltigt skäl till att bli galen av kärlek. Det är slumpen. Det var också slumpen att ett berg av vackra stenar parkerades på min skolväg. Även Nabokov beskriver hur just slumpen förde honom till fjärilarna en morgon i hans ryska barndom. Plötsligt såg han en underbar, ljusgul varelse med svarta fläckar, blå flikar och en cinnoberfärgad ögonfläck. Den trängde in i en blomma och fladdrade hela tiden med vingarna. Begäret som uppstod i sjuåringen var det starkaste han någonsin känt. Den gula fjärilen förändrade allt och resten av sitt liv skulle Nabokov jaga efter fjärilar överallt där han levde, i alla de länder dit han tvingades i exil eller dit han reste för att bo. Om något mer än slumpen ska tillföras historien är det svår förlust: Nabokov drabbades efter den gula fjärilen av en lunginflammation. Matematikens gåva och identiteten som underbarn försvann med sjukdomen. Åter frisk drömde han inte längre om primtal, men fjärilarna fanns kvar. Han drömde fortfarande om nya arter. Och om att vara ensam. Men trots att Nabokov sent i livet kunde se tillbaka och säga att nästan ingenting kunnat överträffa tjusningen i entomologisk forskning så förknippas denna tjusning också med skam. Samlandets praktik kräver ensamhet. Kampen mellan social plikt och begär får honom en morgon att överge en barndomsvän som han själv bjudit på besök - för att ge sig ut allena på fjärilsjakt. Skammens tårar bränner bakom ögonlocken när han i full färd med att jaga efter fladdrande vingar tänker på sin väns ensamhet därhemma. Hur kunde jag? Kanske för att i besatthetens virvlar övertrumfar begäret alltid förnuftet. Men vore det inte så skulle heller inte tillräckligt många fjärilar samlas in, eller fågelarter räknas, eller andra vetenskapliga och konstnärliga storverk ha kommit till. Troligtvis skulle också nativitetstalen vara förfärligt låga. Jag inbillar mig att den ensamhet som måste skäras ut ur det sociala rum där vi förväntas leva – en ensamhet som omgivningen betalar för med sin övergivenhet - inte bara handlar om koncentration som inte får brytas: den ensamhet som krävs möter också en annan sorts ensamhet, en inre sådan. Och denna löses från sin plats bara i jakten på en eller annan skatt. Först där upphör all dissonans. Till priset av att ingen förstår. Ännu en ensamhet, alltså. Medan Nabokov blev bannad för att släpa runt på håvar överallt, jagad av bönder, hundar och till och med en häst, läser jag att idag behövs fler amatörentomologer. Nabokov var förvisso inte amatör, men han började som alla andra forskare sin bana just som amatör. Fjärilssamlandet generellt må alltid ha gått i vågor, med toppar efter andra världskriget och så sent som 2005 men för ett par år sedan slog forskare alltså fast att det är ett problem att amatörentomolygin minskat. Det är trots allt deras arbete som står bakom majoriteten av artinsamlandet. Jakten på de fladdrande skönheterna är nödvändig för att vi ska förstå den annalkande ekologiska apokalypsen. Det är heller ingen nyhet att världen alltid kommer behöva fjärilar. Däremot är det lika oroande att den värld fjärilarna behöver – en värld där man kan vakna och se en gul, fladdrande varelse och drabbas av en insikt utan namn som säger att detta är oerhört viktigt, verkar mer och mer fjärran. Törs människan inte, eller kan hon inte, längre vara ensam? Törs hon inte, eller kan hon inte längre, drabbas av intensiva begär - och stå ut med att ingen annan förstår dessa böjelser? Hur ska vi återuppliva det mod som krävs för att man ska stå med att vara olydig, lycklig, duktig och gräslig på samma gång? I slutet av sitt liv drömde Nabokov om att fånga fjärilar i Israel där han aldrig varit. Modet bestod alltså, men resan sköts upp gång på gång på grund av sjukdom. Inlagd, återigen för lunginflammation blir det till sist uppenbart att hans dröm ska gå om intet. Det är svårt att veta om de tårar som fyllde hans ögon när han insåg att nästa möte – hans sista med en okänd art – stod för dörren var sorgens eller rädslans tårar. Kanske längtans? Innan dödsögonblicket frågar hans son honom varför han gråter. Och han svarar: ”För att en viss fjäril redan flyger.” Karin Brygger författare och skribent Nabokovs sista ord Vladimir Nabokovs sista ord citeras ofta som ”a certain butterfly is already on the wing”. Upprinnelsen till det är en anteckning i sonen Dmitris dagbok där det står: ”A few days before he died there was a moment I remember with special clarity. During the penultimate farewell, after I had kissed his still-warm forehead—as I had for years when saying goodbye—tears suddenly welled in Father’s eyes. I asked him why. He replied that certain butterfly was already on the wing; and his eyes told me he no longer hoped that he would live to pursue it again.” Källor Nabokov, Vladimir. Låt höra av dig, minne. Övers: Lars Gustav Hellström. Forum, 1979. Nabokov, Vladimir. Blek låga. Översättning: Caj Lundgren, 2002. Modernista, 2020. https://thenabokovian.org/sites/default/files/2018-08/Nabokovian-37-1996-Fa-0.pdf https://www.newyorker.com/books/page-turner/nabokovs-blue-butterflies Erica E Fischer, Neil S Cobb, Akito Y Kawahara, Jennifer M Zaspel, Anthony I Cognato, Decline of Amateur Lepidoptera Collectors Threatens the Future of Specimen-Based Research, BioScience, Volume 71, Issue 4, April 2021, Pages 396–404, https://doi.org/10.1093/biosci/biaa152 »Varför samlar människan på saker», Fredrik Hultgren, Svenska Dagbladet, 2005-09-28 Vattentornet vid Vattugatan. Tornet byggdes 1893. Idag finns där bredvid en förskola.

2026-07-01 06:00 - 9:03

Prinsessan Diana blev bara 36 år, men hon fängslade en värld och skakade om en monarki. Anna Hellsten funderar på hur Dianas liv och dö förebådade vår tids varumärkesbyggande och offentliga sörjande.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-31. Jag var 24, jag bodde i andra hand på Götgatan i Stockholm, det var så sent på sensommaren att det önästan var höst. Mina föräldrar var i stan för att hälsa på. Vi hade lagat mat, gått på museer, ömsom trivts och ömsom nött på varandra. På lördagskvällen hade jag skippat vår middag för att umgås med en kille. Jag började anade att han inte gillade mig lika mycket som jag gillade honom, och det där satt jag och funderade på i tantköket med väggfasta kryddburkar och demenslarm ovanför spisen när mamma ringde på söndagsmorgonen. ”Har du lyssnat på radion idag?”, sa hon. Ett typiskt nittonhundranittiotalsögonblick skulle man kunna säga – att exakt kunna återge var man var och vad man gjorde den där augustimorgonen 1997 när man fick veta att Diana dött. Under den direktsända begravningen veckan därpå satt jag framför tjockteven i andrahandstantens vardagsrum och hulkade tills jag såg ut som en bakpotatis i fejset. Jag minns att jag skämdes lite. För det var ju inte min förlust, inte egentligen, inte alls. Och ändå satt jag där och vältrade mig i vad som bäst kan beskrivas som… ja, sorgporr kanske? Kändisindustrin är numera en högst vital del av samtiden, och för någon som inte var med på den tiden kan det kanske vara svårt att förstå vad det var med Diana som var så vansinnigt fascinerande: en ung kvinna som gillade barn, mode och träning och som först trasslade in sig i ett olyckligt äktenskap och sedan ut ur detsamma. De erfarenheterna delar hon ju med alla från dina före detta grannar till Kim Kardashian. Men i och med Dianas död transfomerades hon till något större och mycket mer laddat: dels till en symbol och en brytpunkt för det moderna Storbritannien och dess statsskick, men framför allt till en projektionsyta för miljontals människors egna förhoppningar och sorger. Idag utbryter det närmast masshysteri på sociala medier när en känd person dör: vi postar allt från kors och snyftande emojis till gråtmilda bekännelser om hur mycket personen betytt för mig, just mig. Den utdragna dödsmässan i medierna över Diana förebådade allt det där: människor ville få gråta och förenas i sina tårar, men i en sorg de egentligen inte hade särskilt mycket med att göra. Döden är förvisso demokratisk, och flera andra fixstjärnor från den där eran har ryckts bort, från Whitney Houston och George Michael till Prince och Michael Jackson. Ändå är det något med Dianas frånfälle som, såhär tjugo år efteråt, fortfarande övertrumfar alla andras. Hela inramningen kring olyckan framstår som ett mäktigt stegrande drama mot det ödesdigra slutet: hennes väldokumenterade konflikt med Buckingham Palace; hennes allt högre profil som välgörenhetsstjärna; att hon hittat en åtminstone hyfsat schyst pojkvän; att hon befann sig i stan som brukar kallas kärlekens huvudstad; att det var kallhamrade paparazzi som jagade hennes bil mot kraschen. Och, förstås, de två små pojkarna som med slokande axlar vandrade efter kistan och dess lilla vita rosenbukett som det stod ”Mummy” på. Som tragedi betraktat är det så välkomponerat att det kunnat vara en Shakespearepjäs, och det med en huvudperson som lyckades med det absurda konststycket att trots sina helt unika levnadsvillkor framstå som en ganska vanlig person. I Sverige har vi alltid gillat sådant – det är liksom inte för inte som Victoria och Daniel, med sin trivsamt tillgängliga aura av skogspromenader och falukorvsmiddagar, är vårt kungahus populäraste medlemmar – men i Storbritannien har hovet historiskt inte sett det som sin huvuduppgift att nedlåta sig till folkligt bjäfs. Tvärtom, faktiskt: statsöverhuvudet har fått sin uppgift från Gud, tror man, och kungahuset ska följaktligen inte gegga ner sitt ämbete med privatsaker. Diana bröt med allt det där – första gången när hon lät journalisten Andrew Morton beskriva hennes äktenskapselände i bokform; andra gången vid en tv-intervju när hon delade med sig av både vänsterprassel och självmordsförsök. ”She won't go quietly, that's the problem”, sade hon och bligade sorgset ovanför tjocka svarta kajalstreck när hon refererade till sig själv i tredje person – ett närmast narcissistiskt grepp, ett som bara någon med en medfödd feeling för det där som på modernt reklamspråk brukar kallas ”storytelling” skulle våga sig på. Åren direkt efter att den offentliga gråtfesten lagt sig var det många som distanserade sig från Englands ros. Journalisten Tina Browns biografi ”The Diana Chronicles” möttes av avmätta gäspningar vid utgivningen 2007, och i samma veva publicerade den engelska tidningen Guardian en analys av tiden post-Diana där man dels hävdade att unga människor knappt skulle känna igen henne på ett foto, dels att hon var föga mer betydelsefull än stjärnan i en tv-såpa, någon man visserligen saknade när hon var borta men snabbt hittade nya ersättare för. De ofta förekommande jämförelserna med Marilyn Monroe och Elvis Presley viftades bort. De hade gjort klassiska filmer och album, men vad hade Diana egentligen uträttat? Välgörenhet, brukar det sägas – Tina Brown sade i en intervju i somras att hon är övertygad om att en levande Diana hade varit världens största humanitär, som en supersize-portion av Melinda Gates och Angelina Jolie. Och kanske det. Men jag tror framför allt att Dianas mäktiga eftermäle beror på att hon var någon som förstod värdet av att styra berättelsen om sig själv. Diana var berömd i en tid före internet, före sociala medier, före mobilkameror. Det var fortfarande paparazzi och tidningsredaktörer som hade makten över en känd persons image. Så det Diana helt enkelt gjorde var att försöka kontrollera hur hon skildrades och avbildades i offentligheten. Mediemanipulation kallade man det då, idag går det under betydligt mer rumsrena etiketter. Som krishantering – eller kort och gott varumärkesbyggande. Diana hade redan skapat sig det perfekta varumärket: hon var ung, vacker, glamourös, god och alldeles lagom sorgsen. Olyckan bara cementerade den statusen, gav hennes persona det magiska filter som bara döden kan ge. I en intervju med tidningen Vulture i somras berättade mångårige tv-kritikern Matt Zoller Seitz om hur Dianas död konkret faktiskt bidragit till en ökad sentimentalisering av nyhetsförmedling, hur känslor blivit hårdvaluta för att fånga tv-tittarna som blivit mindre intresserade av fakta och mer av att få gråta, av att få fritt utlopp för sina egna olyckor och fantasier, ackompanjerat av slowmotionfoton, tända ljus och ödesmättad musik. Och fantasierna om Diana bara fortsätter. På tjugoårsdagen av olyckan släpps till exempel Diane Clehanes roman ”Imagining Diana”, en bok som föreställer sig prinsessan anno 2017. I en artikel i New York Times beskrev man häromveckan inledningen: hur den 56-åriga Diana är ute och äter lunch på Manhattan, hur hon på sig en snygg dräkt av Oscar de la Renta, hur hon kindpussas med Barbara Walters och slutligen slår sig ner på sin välgymmade stjärt och beställer in en gravlax. Fånigt? Säkert. Banalt? Absolut. Men på något sätt också obegripligt kittlande. Som människa kommer Diana aldrig tillbaka, men hennes PR-geni fortsätter lysa från graven. Anna Hellsten, kulturjournalist

2026-06-30 06:00 - 10:39

Hösten 2018 förlorade Sverige en säregen forskare: sociologen Johan Asplund. Emma Engdahl reflekterar över hans verk och över hur vårt jag i hög grad utgörs av andra.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-12-19. ”Jag vägrar acceptera mig själv som ´den jag är´. Jag vill vara någon annan” läser jag i mitt sociala medier-flöde. ”Du är säkert någon annan” svarar någon. Tråden växer och det uppstår ett samförstånd kring att vi alla önskar att vi vore någon annan. I likhet med filosofen George Herbert Mead menar jag att vi måste vara andra för vara oss själv. Frågan är vad det innebär att vara en annan och hur det påverkar det vi mest intimt förknippar med oss själva. En person som ägnat åtskillig tid och tankemöda åt att reda ut vilken roll andra människor spelar för den enskilda individens unika sätt att vara, känna och tänka är sociologen och socialpsykologen Johan Asplund som gick bort den 13 november 2018. Han var då 81 år gammal. När jag nåddes av beskedet satt jag med näsan i ”Rivaler och Syndabockar” som är en av Asplunds mindre uppmärksammade böcker om andras betydelse för självet. I boken granskar Asplund litteraturvetaren René Girards idé om att vi tenderar att begära det som andra begär. I synnerhet begär vi det som människor vi identifierar oss med begär. Vi sträcker sålunda ut vår kärleksfulla hand mot något eller någon av det enkla skälet att en person som liknar oss själva gjort det. Denna ”mimetiska” process leder i vissa fall till rivalitet och en önskan om att vara eller efterträda den andre genom att röja denne ur vägen. För att förhindra att allas-krig-mot-alla utbryter på grund av denna mänskliga böjelse måste en syndabock utses och kollektivt offras. Asplund menar att Girard förser oss med ett utmärkt exempel på en bestämd aspekt av elementärt mänskligt beteende. Däremot gör Girard ett fatalt misstag när han grandiost gör anspråk på att hans teori förklarar innebörden och utvecklingen av alla mänskliga kulturer, inskärper Asplund, vars intresse för Girards enbart består i att han fängslas av elementärt mänskligt beteende. Asplund ägnade såväl sin första bok ”Om mättnadsprocesser” som sin mest välkända bok ”Det sociala livets elementära former” åt att utforska fenomenet. ”Det sociala livets elementära former” har varit obligatorisk kurslitteratur för de flesta sociologistuderande sedan dess utgivning 1987. Det finns väl ingen svensk sociolog som inte känner till begreppsparet ”social responsivitet” och ”asocial responslöshet”, vilket utvecklas i boken och utgör byggstenen i vad Asplund kallar gensvarets socialpsykologi. Poängen är att människan till sin natur är sällskaplig och svarsbenägen och att det är människans socialitet som gör det möjligt för henne att bli medveten om sig själv. Vi lär helt enkelt känna oss själva genom det gensvar vi får från andra; som vi ropar får vi svar. Självet kan också ses som det inflytande vi utövar på våra medmänniskor. Det går således inte att urskilja oss själva helt från andra, åtminstone inte från dem vi kommunicerar med. Tanken är spännande och har djupgående moraliska implikationer. Speciellt eftersom att Asplund inte gör någon skillnad mellan människor och ting när det kommer till den sociala responsiviteten. Att slå ett spik i en träbit. Att flyga drake. Att leka att kotten är en gris. Alla är exempel på social responsivitet. Människans socialitet är nämligen så stark att hon till och med tillskriver tingen förmåga att svara. Vi riskerar alltså inte enbart bli slavar under andra människors begär, utan även under tingens inflytande över oss. Jag har varken förr eller senare varit med om något liknande [...] Han förstod mer av mitt tänkande än vad jag själv gjorde. Som student hade jag svårt för Asplunds exceptionella associationsförmåga. Det kändes som att i princip allt mänskligt beteende kunde ses som social responsivitet, förutom det som var asocial responslöshet, vilket i sin grövsta form innebär att man är socialt medvetslös. Och så kanske det är. Frågan är vad ett så vitt begrepp tillför den sociologiska blicken. Jag försökte diskutera detta med mina lärare på Sociologiska institutionen vid Lunds universitet där även Asplund var anställd vid tidpunkten. Svaret uteblev. Jag tegs ihjäl; tystnade av rädsla för att framstå som ”asocialt pratsam”, vilket också är ett begrepp Asplund myntat och som refererar till en person som behandlar sin samtalspartner som om denne inte finns. Alla vet hur det känns att råka ut för den asocialt pratsamme. Man är förvandlad till en vägg, fastklistrad bakom tapeten och försöker desperat hitta ut. Ett par år senare träffade jag Asplund som skulle bistå mig i mitt avhandlingsarbete. Han var inte heller intresserad av att diskutera sina texter med mig. Däremot sa han leende att han med stort intresse läst min text om att människan måste vara andra för att förstå och göra sig förstådd. Därefter påbörjade han en dryg timmes lång monolog som i detalj redogjorde för hans tolkning av mina resonemang. Jag har varken förr eller senare varit med om något liknande och i ren förundran hade jag under hans tal backat så långt att jag stod med ryggen tryckt mot whiteboardtavlan. Han förstod mer av mitt tänkande än vad jag själv gjorde. I efterhand har jag undrat vad som fick honom att ta min text på det allvar han faktiskt gjorde. Det är svårt att komma fram till något annat än att den satte fingret på vårt gemensamma intresse för det mänskliga språket. Inspirerade av Mead ser vi båda språket som en del av människans karaktär och som något vi lär oss och utvecklar i samspel med andra. Att lära sig ett språk innebär att inta samma sätt att vara i världen som de som använder sig av språket. Man kan inte läsa deras litteratur och samtala med dem om man inte gör deras särpräglade sätt att vara, känna och tänka till sitt eget. I den meningen blir man en annan av att lära sig ett språk, vilket oundvikligen medför en förändring av ens synsätt. I förordet till ”Tid, rum, individ och kollektiv” skriver Asplund att hans ämne inte är nytt, utan lika gammalt som omfattande. Han har därför fått vänja sig vid tanken på att det inte går att säga något helt nytt. Friheten han har är att använda andra ord. Till exempel talar han om munnen istället för ögonen som själens spegel. ”Munnen kan bli till ett tunt streck, krökas, spetsas, vattnas, gapa. Det är med munnen snarare än med ögonen som vi grimaserar. Munnen kan vara söt, sur, besk. Kan ögat det?” undrar Asplund i essän ”Munnens socialitet”. Asplund har med sin essäistiska stil och förmåga att sätta oväntade ord på eviga frågor utvecklat nya tolkningar eller synsätt på vad det innebär att vara människa. Personligen drabbas jag när han talar om människan som en social varelse som lever upp i sällskap med andra och blir livlös och mållös i isolering och ensamhet. Jag tänker att det är när vi upplever oss som inneslutna i oss själva eller uteslutna från den sociala gemenskapen som vi önskar att vi vore någon annan. Kanske är det fel att säga att vi vägrar vara oss själva. Nog handlar det istället om att inte vilja vara själv; eller ensam som är det korrekta uttrycket. Att människan är en social varelse innebär att hon måste balansera mellan individuell frihet och samhälleligt tvång. Bara så kan hon förstå och göra sig förstådd, det vill säga vara både sig själv och andra på en och samma gång. Allt annat är tristess och avgrundsdjup melankoli. I värsta fall suicid. Asplund gör detta glasklart i samtliga av sina böcker. Läser man dem alla bildas en tät väv av empiriska iakttagelser som gör att man kan få syn på den mångfald av andra som bor inom en själv. Emma Engdahl, sociolog Litteratur Asplund, Johan (1967) Om mättnadsprocesser. Argos. Asplund, Johan (1987) Det sociala livets elementära former. Bokförlaget Korpen. Asplund, Johan (1987) Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Bokförlaget Korpen. Asplund, Johan (1989) Rivaler och syndabockar. Bokförlaget Korpen. Asplund, Johan (1983) Tid, rum, individ och kollektiv. Bokförlaget Korpen. Asplund, Johan (2006) Munnens socialitet och andra essäer. Bokförlaget Korpen. Mead, George Herbert (1934) Mind, Self and Society. University of Chicago Press.

2026-06-29 06:00 - 10:00

Jacob Taubes beskrivs som en demonisk och bedräglig figur, men också som en mäktig intellektuell inspiratör. Mattias Hagberg berättar om hur hans tolkning av Romarbrevet påverkade idéhistorien.

2026-06-29 06:00 - 10:01

Poeter och vetenskapsmän har i alla tider haft blicken fäst på månen. Pontus Kyander förstår varför och idag ger han sin bild av vår enda naturliga satellit.

2026-06-28 06:01 - 9:55

Tanken på att klättra i berg var länge avskyvärd. Men en roman av Jean-Jacques Rousseau gjorde i ett enda svep människan bergtagen. Dan Jönsson funderar på konsekvenserna av vårt mål att nå toppen.

2026-06-27 06:00 - 10:42

Kan det vara så att vi i den upplysta samtiden när en längtan tillbaka till det förlåtande mörkret, halvskymningen, där inget går att göra?

2026-06-26 06:00 - 8:53

Alhambra är inte bara en vacker del av kulturhistorien, utan en dagsaktuell påminnelse om den islamiska kärleken till förnuft, vetenskap och skönhet, skriver konsthistorikern Linda Fagerström.

2026-06-25 06:01 - 9:27

Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur.

2026-06-24 06:00 - 10:50

Edith Södergrans postuma diktsamling blev en av 1900-talets mest inflytelserika. Maria Küchen läser om en klassiker där själen fattar eld.

2026-06-23 06:00 - 9:07

Med litografitekniken fick gemene man råd med fina originalkonstverk. Och litografins förlorade ställning säger något om en konstvärld på villovägar, tycker Thomas Millroth.

2026-06-22 06:00 - 10:57

Hitler och hans soldater var rejält påtända. Fredrik Sjöberg läser om drogernas roll i Tredje riket och funderar över litteratur som kan råda bot på bristande läsförståelse hos pojkar och unga män.

2026-06-21 06:00 - 10:57

Är den vanligaste introduktionen till existentialismen i själva verket början på dess grafskrift? Olof Åkerlund återvänder till Jean-Paul Sartres ”Existentialismen är en humanism”.

2026-06-20 06:00 - 11:19

Att ha fascismens guldgosse på Arlandas flygledartorn gick inte. Maria Küchen reflekterar över de flygande författarna d'Annunzio och de Saint-Exupéry.

2026-06-19 06:00 - 11:44

Midsommarafton har kallats för Sveriges egentliga nationaldag. Men utan konstnärernas vurm för Dalarna vid förra sekelskiftet hade vi inte firat som vi gör, menar Ulrika Knutson.

2026-06-18 06:00 - 9:33

Finns det en tro som förenar naturvetenskapen med religionen? Helena Granström reflekterar över religiös ateism och tron bakom varje sökande.

2026-06-17 06:00 - 12:23

2023 skulle en av våra största författare fyllt 100 år. I en essä från 2014 minns kulturredaktionens Katarina Wikars en människa som alltid blickade utåt.

2026-06-16 16:00 - 13:48

Den 2 februari 2022 var det 100 år sedan James Joyces Ulysses kom ut. Det firade OBS med en specialpodd med Ulysses svenska översättare Erik Andersson.

2026-06-15 06:00 - 9:57

Den italienska 1300-talsförfattaren Francesco Petrarca levde i en brytningstid, med en fot i medeltiden och en i renässansen. Latinforskaren Anna Blennow följer honom under några av hans många resor.

2026-06-14 06:01 - 10:23

Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque, har aldrig fått en framträdande plats i den svenska litteraturen. Men hon är en av våra stora stilister, tycker Ulrika Knutson som hyllar Pella-böckernas skapare.

2026-06-13 06:00 - 9:30

I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén.

2026-06-12 13:00 - 10:00

Swimmingpooler fyller landskapet på platser som inte är avsedda för människor. Men vad står de för egentligen? Petter Lindblad Ehnborg dyker ner i filmhistorien i jakt på svar.

2026-06-12 06:00 - 9:27

Många är nog nesofiler – ö-älskare – men genom historien har ön varit allt från orört paradis, överbefolkat charterresmål till kolonial förvisningsort. Och flitigt förekommande i litteraturen.

2026-06-12 06:00 - 11:37

Var finns kvinnan ägg? Hjälper bruna bönor potensen? Frågan om livets uppkomst har lett till många spännande teorier, konstaterar Fredrik Sjöberg.

2026-06-11 06:00 - 10:05

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip.

2026-06-10 06:01 - 10:21

Få härskare är lika mytomspunna som Alexander den store. Litteraturhistorien har förvandlat honom till allt från den förste muslimen till from kristen, från Baron von Münchhausen till Humphrey Bogart.

2026-06-09 06:00 - 8:42

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä.

2026-06-08 06:00 - 9:53

George Orwells ”1984” har under lång tid använts som slagträ och varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort.

2026-06-03 10:00 - 9:57

Franz Kafka var tog avstånd från mycket av den tro och kultur han fostrades i. Samtidigt var han något av en judisk mystiker. Ulrika Björk reflekterar över motsättningen.

2026-06-02 06:00 - 40:11

Något förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro.

2026-06-01 06:00 - 10:00

Sven Hugo Persson spårar en grönt stråk i Povel Ramels produktion.

2026-05-29 15:43 - 0:29

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

2026-05-28 06:00 - 9:58

Författaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras.

2026-05-27 13:31 - 9:34

Neue Slowenische Kunst utropade sig till stat och utfärdade pass. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett kusligt konstprojekt som sprängde gränser.

2026-05-26 06:00 - 9:42

Ikonofag? Författaren Patrik Svensson berättar om begäret att äta bilder och varför det inte är så udda som det låter.

2026-05-21 06:00 - 10:14

Det var inte elgitarren som var den stora revolten. Hynek Pallas om Bob Dylans kristna år som fick publiken att rasa – och som får “Blowin’ in the wind” att låta som en psalm.

2026-05-20 06:00 - 9:36

Var kom den svenske poliskonstapeln ifrån och vart tog han vägen? Thomas Steinfeld är dagens essäist.

2026-05-19 06:00 - 9:03

Det så kallade perfekta försvinnandet fortsätter kittla fantasin. Och vi behöver de ouppklarade mysterierna, menar historikern Peter K Andersson.

2026-05-18 06:00 - 9:59

I mellankrigsdeckaren fanns en ordning som kunde återställas. Malin Krutmeijer följer utvecklingen in i ett allt djupare mytologiskt mörker.

2026-05-14 06:00 - 9:18

Våldet är enligt Simone Weil ”Iliadens” huvudperson och kanske även i vår värld. Simon Sorgenfrei hittar en antik uppmaning med påtaglig aktualitet.

2026-05-13 06:00 - 10:09

Hämnden är farlig och ociviliserad. Men det gäller också brotten och systemen som inte ger kvinnor upprättelse, konstaterar Maria Andersson Vogel.

2026-05-12 06:00 - 7:55

Det tycks inte finnas några hinder för den som är beredd att ge igen. Michael Azar reflekterar över hämnden som överlevare och förgörare.

2026-05-11 06:00 - 10:03

Hämnden är ljuv, brukar man säga. Men vad betyder det egentligen? David Qviström söker svaret med hjälp av ”Medea” och ”Sons of anarchy”.

2026-05-07 06:00 - 9:38

Trädgårdsarbete var centralt i George Orwells och många författares liv. Selma Yousif Mesbah sticker ner händerna i jorden – i jakt på ett hem.

2026-05-06 06:00 - 10:42

Vilhelm Ekelund klev upp på Kullaberget och återvände med krav på en ny ärlighet. David Zimmerman följer hans spår.

2026-05-05 06:00 - 9:52

Mattias Hagberg läser en banbrytande biografi över Gertrude Stein och funderar över sin relation till författaren som ville dröja i skrivandets presens.

2026-05-04 06:00 - 10:00

Vi låter delikatesser ruttna framför våra ögon. Oskar Friberg efterlyser mer romantik kring de vilda svenska primörerna.

2026-04-30 06:00 - 9:49

Omsorg och moderlighet värderas högt när vi tänker på barn, men hur är det med samhället? Eva-Lotta Hultén hittar radikal potential i skönlitteraturen.

2026-04-29 06:00 - 9:50

Vad händer när föreställningarna lossnar från verkligheten? Göran Rosenberg återvänder till Baudrillards tankar om hyperverklighet och till myten Amerika.

2026-04-28 06:00 - 10:22

Esther ”Etty” Hillesum sökte efter en kärlek bortom ha-begäret. Helena Granström följer den andliga utvecklingen i Hillesums berömda dagböcker och funderar över begärets och kärlekens djupa innebörd.

2026-04-27 06:00 - 10:00

Människan kan förlora sin nyfikenhet. Ett sätt att hålla den vid liv är att vara öppen för de oväntade läsningarna. Henrik Nilsson berättar om mötet med en dagbok och en dikt som försvann i mörkret.

2026-04-16 06:00 - 10:09

”Jag lever ett lugnt liv i närheten av tunnelbanan”. Sonja Åkessons poesi har lästs självbiografiskt, men hennes dagbok säger något annat, menar Karin Brygger.

2026-04-15 06:00 - 10:00

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad som får honom att läsa dem om och om igen.

2026-04-14 06:00 - 10:07

Theodor Adornos nedtecknande av sina drömmar bär på en imponerande återhållsamhet. Det kritiska filosofen undviker nämligen att tolka. Aris Fioretos följer med honom in i natten.

2026-04-09 06:00 - 9:59

Varför slår Pete Townshend i The Who sönder sina gitarrer? Svaret är Gustav Metzger, den autodestruktiva konstens fader som dog 2017. Pontus Kyander tecknar ett porträtt av denne konstnärsaktivist.

2026-04-08 06:00 - 9:43

Mer än 100 år efter Processen gavs ut har informationssamhället tvingat oss till en Kafkaartad tystnad. Ska vi bara gilla läget? Det undrar Henrik Sahl Johansson.

2026-04-07 06:00 - 9:46

Dikten och plöjandet har anrika sammanbundna rötter. Sanna Samuelsson reflekterar över fäder, billar och oändligt vackra jordkockor.

2026-04-03 06:00 - 10:21

Gregorio Allegris körverk Miserere, mei Deus var länge exklusivt för mörkermässan i Sixtinska kapellet. Martin Söderlind sätter ord på skönheten.

2026-04-02 21:00 - 8:52

Om man ska tro litteraturen intar gråten en central del i ett människoliv. Hur ska den som inte lyckas fälla några tårar förhålla sig till det? Malin Nord funderar.

2026-04-02 06:00 - 10:07

Sluta smålipa och börja hulka! Vi behöver den där riktigt djupa, snoriga gråten konstaterar bibliotekarien Elisabeth Skog.

2026-04-01 06:00 - 10:01

Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet.

2026-03-31 09:00 - 9:04

Ingenting berör som bilder på utsatta barn. Men vem gråter vi egentligen över, och vad blir medkänslans resultat? undrar Anna Nachman.

2026-03-30 06:00 - 9:38

Den vanligaste anledningen till gråt är nog ledsenhet och sorg, men det betyder inte att tårarna i sig är dåliga. Karin Brygger inser att de är en gåva.

2026-03-26 06:00 - 10:00

Frank O'Haras dikter är älskvärda och smittsamma. Eva Ström äter lunch i New York och låter sig influeras av stadens poet.

2026-03-25 06:00 - 10:19

Pausanias guide till Grekland från 100-talet har hjälpt arkeologin, men han har också ett budskap till dagens makthavare, konstaterar Per J Andersson.

2026-03-24 06:00 - 10:06

På 1600-talet revolutionerades vår förmåga att se saker i förstoring. Anna Blennow funderar på vilka perspektiv den inzoomande människan missar.

2026-03-23 06:00 - 9:59

Det moderna Sverige började byggas i en tid som även lät det förgångna rymmas. Rasmus Waern funderar på vad som gick förlorat på vägen mot framtiden.

2026-03-19 06:00 - 9:16

En av hans böcker beskrevs som skriven av djävulen själv i helvetet. Henrik Lagerlund reflekterar över Baruch Spinoza och upplysningen som kom bort.

2026-03-18 06:00 - 9:41

Genom historien har mörkhyade frånskrivits förnuft och människovärde. Selma Yousif Mesbah ser en annan upplysning med rötter i Afrika.

2026-03-17 06:00 - 9:48

För 300 år sedan föddes en av historiens viktigaste filosofer: Immanuel Kant. Thomas Steinfeld reflekterar över en tänkare och människa, som inte alls var så fyrkantig som det påståtts.

2026-03-16 06:00 - 9:59

Är det Jolly Roger snarare är Trikoloren som upplysningens förkämpar bör hissa? Dan Jönsson läser David Graebers postumt utgivna ”Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia” och prövar hypotensen.

2026-03-12 06:00 - 9:45

Isabella Nilsson prövar att leva enligt esteternas livshållning och tar ett sagolikt skutt över existensvillkoren.

2026-03-11 06:00 - 10:04

Att ens jag försvinner behöver inte vara en ensam känsla. Tvärtom kan den lysa av mening. Eva-Lotta Hultén vet hur det känns.

2026-03-10 06:00 - 9:43

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på.

2026-03-09 06:00 - 10:02

Vissa menar att religionen lever inom poesin. Paul Tenngart finner snarare en jordisk livsmening.

2026-03-05 06:00 - 10:01

Nietzsche var ensamheten som människa, men är också ett omistligt sällskap. Poeten Ingela Strandberg berättar om sin mest uppmuntrande följeslagare.

2026-03-04 06:00 - 10:07

Fallet Irene blev typexemplet på den traumatiserade människans kluvna minne. Ulf Karl Olov Nilsson tycker den berättar något om traumats natur.

2026-03-03 06:00 - 9:44

Trollen ska drivas ut i ljuset, sägs det ibland. Jimmy Vulovic betvivlar att det är rätt metod för att möta den tveeggade namnlösheten.

2026-03-02 06:00 - 10:04

Med indutrialiseringen steg koldioxidhalten i atmosfären, men det var efter andra världskriget det verkligen tog fart. Ann-Sofi Ljung Svensson funderar över sin del.

2026-02-28 10:00 - 10:34

Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit.

2026-02-28 09:00 - 10:41

De skulle försvara Sverige i händelse av en rysk invasion, men vad ska en hemlig motståndsrörelse syssla med om kriget inte kommer? undrar Dan Jönsson.

2026-02-25 06:00 - 10:26

Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström.

2026-02-24 06:00 - 9:48

W G Sebalds inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över poängen med hans kontroversiella metod.

2026-02-23 06:00 - 10:39

Rättshaveristen kan driva sin omgivning till vansinne, men är både svår att förstå och hjälpa. Anna Ringberg reflekterar över en far som gick vilse.

2026-02-19 06:00 - 9:25

Få filosofiska texter har ett så personligt tilltal och temperament. Torbjörn Elensky slår ett slag för renässansens manifest och dess upphovsman.

2026-02-18 06:00 - 10:02

Romantiken lever i några av våra mest älskade barn- och ungdomsböcker. Eva-Lotta Hultén berättar om Maria Gripes filosofiska influenser.

2026-02-17 06:00 - 10:01

Det skulle bli en roman om den eviga dumheten, men Thomas Steinfeld misstänker att de lustiga figurerna Bouvard och Pécuchet lyckats lura sin skapare.

2026-02-16 06:00 - 9:56

Med en gps i varje ficka har människan blivit förkartade. Nils Markus Karlsson älskar kartor, men funderar på om de lett oss vilse.

2026-02-12 06:00 - 10:29

Den cirkulära idén om rening och pånyttfödelse lever kvar även i det moderna medvetandet. Dan Jönsson funderar på om historien, återigen, är på väg att ta slut.

2026-02-11 06:00 - 10:10

Induktion är metoden att ur enskilda observationer dra allmänna slutsatser. den är filosofiskt omstridd, men i våra liv styr den med järnhand, menar Helena Granström.

2026-02-10 06:00 - 10:17

Språk, men inga ord. Det skrev Tomas Tranströmer om redan 1983, långt innan han förlorade talet. Boel Gerell funderar över skillnaden.

2026-02-09 06:00 - 8:54

De är smarta och har kallats vår evolutionära spegelbild. Carl Magnus Juliusson håller ett försvarstal för papegojan – och för upprepningen.

2026-02-05 13:50 - 9:43

Madame de Sévigné föddes den 5 februari 1626 och hennes klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken.

2026-02-05 06:00 - 10:02

Kan vi vända upp och ner på hierarkin gud – människa – djur? Och kan vi i så fall lära oss att leva som en ko? Lars Hermansson reflekterar över människans relation till lantbruksdjuren.

2026-02-04 06:00 - 9:54

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör.

2026-02-03 06:01 - 10:01

Att vara tonåring handlar inte sällan om att pröva gränser och pendla mellan myndigt och barnsligt beteende, med jämnåriga. Malin Krutmeijer ser hur människor och andra djur förenas i vuxenblivandet.

2026-02-02 06:00 - 10:08

Ska människan skydda bytesdjur och mata tigrar med vegbiffar? Ann-Helen Meyer von Bremen söker balansen mellan djurens rätt och fel.

2026-01-29 06:00 - 9:58

Militärtribunalen i Tokyo ställdes inför nya frågor om rätt och rättvisa. Ingemar Ottosson reflekterar över processens framgångar och misslyckanden.

2026-01-28 06:00 - 9:38

Många har grubblat över existensens själva existens. Helena Granström ansluter sig skaran.

2026-01-27 06:00 - 10:43

Förintelseminnet är varken spikrakt eller fredat. Hynek Pallas funderar genom sin egen släkthistoria över hågkomster som förvittrar och förvanskas.

2026-01-26 06:00 - 9:52

Han skrev oläsligt små texter i blyerts och influerade både Kafka, Hesse och Musil. Niklas Qvarnström tecknar ett porträtt av den schweiziske författaren Robert Walser.

2026-01-21 06:00 - 10:00

Bristen på existentiell symmetri, den västerländska civilisationens akilleshäl

2026-01-20 06:00 - 9:30

Plågade hjältinnor, övernaturlighet och högtravande språk. Annina Rabe funderar över vad som lockar så många kvinnliga författare till gotiken.

2026-01-19 06:00 - 10:08

Psykiskt lidande har länge kopplats samman med konstnärlig kreativitet. Svensk statistik bidrar med lite välkommen torr fakta till debatten, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson.

2025-12-27 06:01 - 11:14

Dan Jönsson reflekterar över Nobelpristagaren Peter Handkes estetik i ljuset av debatten om hans Nobelpris, där principerna riskerar att stå i vägen för både tänkandet och läsandet.

2025-12-23 06:00 - 9:41

I juletid kan gemenskapen kännas starkare, men också ensamheten. I ljuset av skilsmässobarnets erfarenheter funderar Malena Forsare kring föräldraskap, vilsenhet och dörrar som öppnas mot det okända.

2025-12-22 06:00 - 10:00

Hur undviker man att bli en icke-människa? Simon Sorgenfrei tar en tysk teolog, en persisk poet och en svensk baron till hjälp.

2025-12-18 06:00 - 10:06

Att Bohuslän ser ut som det gör hänger delvis ihop med sillen. Eva-Lotta Hultén berättar historien om människor som simmar med marknadens ström.

2025-12-17 06:00 - 10:25

Vad är skillnaden på saker som hänt och sådant man drömt? På liv och litteratur? Maria Küchen ser gränserna upplösas hos Göran Tunström.

2025-12-16 13:55 - 9:44

Jane Austens romaner rymmer långt mer än baler och lantlig idyll. Inte minst den sista, oavslutade romanen ”Sanditon” speglar kolonialism, slavarbete och kapitalism, konstaterar Anna Lundvik.

2025-12-16 06:00 - 9:29

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

2025-12-15 06:00 - 10:00

Varför fungerar det inte? Jan Henrik Swahn reflekterar över parkeringarnas expansion och över den enda gång han lyckades fickparkera.

2025-12-11 06:00 - 9:50

Hur för man vidare ett arv som består av ruiner? Sanjin Pejković tar med sin son till Bosnien, där lager av minnen staplas på varandra.

2025-12-10 06:00 - 9:26

Punkare, beatniks och kristna – subkulturer kan ta över världen. Men att den samtida litteraturen tillhör dem är ett missförstånd, menar Torbjörn Elensky.

2025-12-09 06:00 - 10:30

Dykarens grav tillhör den antika konstens juveler. Lars Rydbeck funderar över vilket meddelande om liv och död som försöker nå fram genom årtusendena.

2025-12-08 06:00 - 10:00

I tider av mätningar och regler missar vi det mest grundläggande konceptet för framgång: tillit. Eva-Lotta Hultén argumenterar för större människokunskap.

2025-12-04 06:00 - 9:41

Hannah Arendt menade att en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien. Ulla Gudmundson minns sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut.

2025-12-02 06:00 - 9:21

Att terrorism inte definieras av FN är ett problem. Det menar Henrik Lagerlund som funderar över några försök att nagla fast begreppet. Bland andra Benjamin Netanyahus.

2025-12-01 06:00 - 10:01

Vad pratar vi om när vi pratar om kärlek? Emma Engdahl tar Raymond Carver till hjälp när hon funderar över allt som misstas för kärlek.

2025-11-27 06:00 - 10:33

En mild borgerlig intellektuell psykiatriker och en militant ideolog som glorifierade revolutionära bönder. Farshid Jalalvand funderar över Frantz Fanons motsägelser.

2025-11-26 06:00 - 10:00

När verkligt våld blir till konst finns en risk att lidande exploateras. Lejla Cato undersöker strategier för att avbilda det som inte kan avbildas.

2025-11-25 06:00 - 9:46

Från den skönstjärtade Afrodite, till clownen som drattar på ändan – rumpan är central både för kropp och kultur. Torbjörn Elensky sätter sig på den och tänker efter.

2025-11-24 06:00 - 9:39

Segrarna skriver historien, men historien skapas inte av segrare. Och ibland är det förlorarna som vinner. Malin Krutmeijer förklarar.

2025-11-20 06:00 - 10:06

Med antologin ”The New Negro: an Interpretation” (1925) fick svart amerikansk kultur en ny kraft. Pontus Kyander berättar om redaktören Alain Lockes liv.

2025-11-19 06:00 - 10:20

Det är inte bara de svenska KInakrogarna som anpassats till lokala förutsättningar. Lin Herngren berättar en fascinerande global historia.

2025-11-18 06:00 - 10:15

Soporna är historiens blundande skugga. Just därför är de så värdefulla. Dan Jönsson befarar att vårt genomlysta skit inte kan jämföra sig med antikens.

2025-11-17 06:00 - 10:01

Ludwig Wittgenstein var omgiven av många av sin tids främsta tänkare, men en av de allra främsta är okänd för allmänheten – Frank Ramsey. Helena Granström reflekterar över deras komplicerade vänskap.

2025-11-13 06:00 - 10:07

I ljuset av berömda förfäder funderar Selma Yousif Mesbah över en nära vänskap – och över driften att vilja göra allt till Du.

2025-11-12 06:00 - 9:36

Vänner, bekanta – eller totala främlingar. Resesällskap kan skifta, men hur vi betraktar dem kan förändra hela resandets natur, menar Henrik Nilsson.

2025-11-11 06:00 - 9:02

Kunde flickor leka tre på vikingatiden? Maria Andersson Vogel funderar över paradoxen med kvinnor som både relationsproffs och kalla utfrysare.

2025-11-10 06:00 - 9:54

Vänskap är ett begrepp som har sysselsatt tänkare i åtminstone 2400 år. Mikael Timm ansluter sig till grubblarna och tar hjälp av Martin Scorsese.

2025-11-06 06:00 - 10:07

Idealister och mystiker förändrade tyskan och därmed svenskan. Thomas Steinfeld spårar ett abstrakt inflytande över vårt tungomål.

2025-11-05 06:00 - 10:01

Här tog Swedenborg emot levande som döda. Anna Ringberg tar oss med till platsen där himmel och jord en gång möttes.

2025-11-03 06:00 - 9:55

Å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet. Mystikens två poler leder till språkets yttersta gränser. Ingen romanförfattare förstår det bättre än Don DeLillo, menar Mattias Hagberg.

2025-10-23 06:00 - 9:51

Vad beror samtidsmänniskans tomhet på? Boel Gerell funderar över svårigheternas sammanbindande kraft.

2025-10-22 09:00 - 9:04

Änglar har vakat över oss sedan urminnes tider. Konstkritikern Nils Forsberg har träffat några av släktets mer sorgsna exemplar i Berlin.

2025-10-21 06:00 - 9:37

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren. Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än idag.

2025-10-20 06:00 - 9:58

Stumfilmen kördes över av ljudet och blev en smal sak för cineaster. Joakim Silverdal tycker att det är dags att skriva ut tysta klassiker på recept.

2025-10-16 06:00 - 9:47

Med okonventionellt och söndersprängt bruk av språket gör den asemiska skriften revolt. Thomas Millroth lyfter fram en okänd pionjär.

2025-10-15 06:00 - 10:15

När saker inte är på riktigt kan vi verkligen ge oss hän. Ulf Karl Olov Nilsson hör ett mord begås och funderar över fiktionens kraft.

2025-10-14 06:00 - 10:30

Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför.

2025-10-13 06:00 - 9:58

Måste vi göra oss blinda för att stå ut i en orolig värld? Författaren Ann Lagerhammar funderar över hur den destruktiva normaliteten kan få fäste.

2025-10-08 06:00 - 9:30

Poesin är det som försvinner vid översättning, sägs det. Men översätter vi inte alla hela tiden? Jonas Rasmussen söker efter ett gemensamt modersmål.

2025-10-07 06:00 - 10:26

Stor i Tyskland och bannad i Sverige, på tvärs mot sin tid och typiskt för densamma. Ann Lingebrandt reflekterar över den motsägelsefulle Ola Hansson.

2025-10-06 06:00 - 9:57

Om dagens bokmarknad metadels består av 1800-talsromaner, vad är då en modern roman? Mattias Hagberg försöker skilja äpplen från päron.

2025-10-02 13:00 - 8:31

Hur är det att vara ryss i Sverige i dag? Gabriel Lindén synar sin kulturella identitet i sömmarna.

2025-10-01 06:00 - 9:53

En plats kan vara lika betydelsefull som relationen till en människa. Nazanin Raissi hittar ett ord som uttrycker smärtan i att älska en plats.

2025-09-30 06:00 - 10:47

Emily Dickinson (1830–1886) är berömd för sitt instängda liv och sin vidöppna poesi. Ulf Karl Olov Nilsson tolkar mångtydigheten i hennes slutord.

2025-09-25 06:00 - 9:37

Vad är en poets slutord? Dikterna eller ett sms som skickas från sjukhuset? Håkan Sandell berättar om orden som gav frid åt ett land.

2025-09-24 06:00 - 9:39

Minnesord och gravdikter förknippas kanske med vördnad, men historien visar många exempel på raka motsatsen. Kristoffer Leandoer funderar på existensen och eftermälet.

2025-09-18 06:00 - 10:48

Obelisk och Olympia press gav ut böcker ingen annan vågade röra. Några blev odödliga klassiker. Gabriella Håkansson berättar den vilda historien om Parisförlagen som förändrade litteraturhistorien.

2025-09-17 06:00 - 10:03

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma, att vi inte är uppmärksamma nog i vår verklighetsregistrering. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in?

2025-09-16 06:00 - 9:43

För Vladimir Nabokov handlade Lolita om att erövra det engelska språket. Maria Edström läser en författare som aldrig längtade hem.

2025-09-15 06:00 - 10:08

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs ”Lolita”. Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd – och se sig själv – utifrån.

2025-09-11 06:00 - 10:00

Äta svamp? Länge ansågs svamp vara flugföda i Sverige, numera är det en delikatess som odlas i garderober. Johan Landgren följer svamphatets historia.

2025-09-09 06:00 - 9:58

Hur påverkas våra tankar av platsen de uppstår på? Madeleine Hessérus söker platsens ande.

2025-09-04 06:00 - 9:59

Kyskhet är något mycket mer än sexuell avhållsamhet. Wera von Essen lyfter en underskattad dygd.

2025-09-03 06:00 - 9:15

Varför ska jag avstå från njutningar som jag både åstundar och kan få? Henrik Sahl Johansson griper sig an ett av moralens grundproblem.

2025-09-02 06:00 - 9:46

Totalitärt tänkande, hur förhindrar man egentligen det? Eva-Lotta Hultén vill slå hål på några myter om lydnad och kunskap.

2025-09-01 06:00 - 10:00

Boktryckarkonst, radio, tv och internet – nya medier förändrar världen. Joel Halldorf funderar över hur de både banar vägen för frihet och förtryck.

2025-08-18 06:00 - 35:59

Författaren Torbjörn Elensky berättar zombiens fascinerande och grymma historia – och analyserar deras mångfacetterade betydelse idag.

2025-08-11 06:03 - 40:09

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar – som författare, läsare och människa.

2025-08-01 06:00 - 10:39

Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet.

2025-07-30 06:01 - 10:07

Genom att vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten kan essän omskapa människan i grunden. Det menade författaren Robert Musil. Emi-Simone Zawall reflekterar över hans essäism.

2025-07-29 06:01 - 9:22

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras över den unika blicken.

2025-07-28 06:01 - 11:57

”Jag ville jag vore grisen hos Montaigne”. Så säger Bodil Malmsten i denna personliga essä om mannen som gav essägenren dess namn: Michel de Montaigne.

2025-07-27 06:01 - 10:19

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför.

2025-07-27 06:00 - 8:32

Är det kulturskymning att kasta ut klassiker från kanon? Hanna Johansson reflekterar över en felställd fråga och varför vi egentligen läser.

2025-07-25 06:00 - 10:13

Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart.

2025-07-24 06:01 - 10:58

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den.

2025-07-23 06:00 - 9:45

Numera finns radioaktivitet överallt omkring oss. Kan den kontrolleras av oss människor? Anna Storm åker ner i underjorden och funderar på hur vi idag formar framtidens natur.

2025-07-22 06:00 - 8:33

När hotet om krig ökar väcks tanken på skyddsrummen plötsligt till liv. Men kanske fyller dessa märkliga platser en funktion även i fredstid? Det funderar konstnären Oskar Kardemark på i denna essä.

2025-07-21 06:00 - 9:47

Finns det några likheter mellan bunkercellen och samhället utanför? Aase Berg läser Natascha Kampuschs bok ”Tio år i frihet” och funderar över män som stänger in kvinnor.

2025-07-20 06:00 - 11:06

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på sig själv.

2025-07-19 06:00 - 9:43

Var börjar och slutar egentligen vårt mest omfattande organ: huden? Malena Forsare reflekterar över graviditetens förvandling, berörande närhet och vår likhet med andra djur.

2025-07-18 06:00 - 10:16

Varje dag använder vi namn på orter utan att tänka på vad de betyder. Men den som vill veta kommer att upptäcka en värld av hemligheter och fascinerande historia. Nils Markus Karlsson guidar oss dit.

2025-07-17 06:00 - 9:48

Pontus Kyander står nästan helt stilla i denna essä. Ändå rör han sig över kontinenter, tider och mellan olika sätt att betrakta världen. Sändes första gången 2019-06-13.

2025-07-16 06:00 - 10:00

Baklänges i tiden längs en linje, det är temat för de reseböcker som Katarina Wikars har grottat ner sig i. Följ hennes färd på och utanför kartan.

2025-07-15 06:00 - 9:52

Blommor, frukt och förgänglighet. När stillebenmåleriet växer fram i Europa tycks döden ständigt närvarande. Valerie Kyeyune Backström reflekterar över ett måleri som tar åskådaren i besittning.

2025-07-11 06:00 - 9:51

Utsikten präglade en gång bilden av en stad. Anna Blennow åker upp på fjället och reflekterar över betydelsen av att betrakta världen lite grann från ovan.

2025-07-10 06:00 - 10:03

I oktober 2022 dog Bruno Latour. Dan Jönsson reflekterar över en tänkare som hade insyn i både samtiden och framtiden.

2025-07-09 06:00 - 9:13

Att ens ursprungsfamilj präglar tillvaron är självklart. Men kanske är denna påverkan både djupare och mer svårtydd än man kan ana. Johan Eriksson reflekterar över det psykiska livets otänkta.

2025-07-08 06:00 - 9:30

Det nya normala förskjuts när det som en gång var lyx blir en standard. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur bekvämligheten är på väg att föra oss ner i fördärvet både lokalt och globalt.

2025-07-07 06:00 - 10:40

Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid. Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas värld.

2025-07-05 06:00 - 9:57

Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid.

2025-07-02 06:00 - 10:00

Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm. Per J Andersson spårar arvet i litteraturen.

2025-07-01 06:00 - 9:59

Öar som funnits på kartan har ibland visat sig vara skapelser av fantasin. Petter Lindblad Ehnborg reflekterar över fantomöarnas historia – och vad som hände när jordklotet kartlades.

2025-06-30 06:00 - 9:13

Ett gammalt fall med strandade pojkar har återigen fått William Goldings beskrivning av barns grymheter att ifrågasättas. Men situationen och systemet styr vilka vi blir, konstaterar Eva-Lotta Hultén.

2025-06-26 06:00 - 40:20

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna.

2025-06-24 06:01 - 10:10

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att ”komma ut” bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur.

2025-06-23 06:00 - 7:50

Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden.

2025-06-22 06:00 - 10:46

Vishet var dårskap och falskt var sant. Inget skulle bli sig likt. Mattias Hagberg försöker förstå Paulus och den tidiga Jesusrörelsens radikalitet.

2025-06-22 06:00 - 9:55

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar översättaren Jan Erik Bornlid.

2025-06-21 06:00 - 9:57

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson.

2025-06-20 06:00 - 11:59

Världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Jenny Maria Nilsson ger sin syn på Friedrich Nietzsches ”Så talade Zarathustra”.

2025-06-19 00:26 - 13:28

Du måste välja: antingen eller. Dan Jönsson reflekterar över Søren Kierkegaard stränga filosofi och över osannolika kopplingar till hans samtida Karl Marx.

2025-06-18 06:01 - 11:09

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna.

2025-06-16 06:00 - 8:54

Boccaccios ”Decamerone” får ny relevans varje gång ord som epidemi och karantän är på tapeten. Torbjörn Elensky presenterar en fräck klassiker och funderar över var dagens nya berättelser tar form.

2025-06-13 06:00 - 9:37

Hemlandet kan syfta på många olika saker, men används ibland på ett sätt som tar ifrån människor rätten att känna sig hemma. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett förrädiskt ord.

2025-06-11 06:00 - 44:25

Helena Granström får en glimt av ett annat – ett större – sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan.

2025-06-08 06:01 - 10:56

Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson har läst en serie böcker om Sigmund Freuds semestervanor. En verksamhet som liknar den psykoanalytiska praktiken.

2025-06-06 06:00 - 17:37

OBS tar sommaruppehåll men godbitar ur arkivet kommer att publiceras regelbundet innan vi är tillbaka med nya essäer i september.

2025-05-28 06:00 - 10:38

Hjalmar Ekström rymdes inte inom kyrkans ramar. Maria Küchen reflekterar över mystikerns kamp mellan djupaste djup och högsta höjd.

2025-05-27 06:00 - 11:57

Kåre Moberg var forskare, men när han drabbades av obotlig cancer var det i skönlitteraturen han sökte svar. Bland det sista han gjorde innan han dog i april 2025 var att skriva klart denna essä. Skådespelaren Erik Borgeke har läst in den.

2025-05-26 06:00 - 9:46

Havet lockar och stadsdelar just intill vattnet är numera legio. Men för det krävdes en teologisk helomvändning. Nils Markus Karlsson berättar.

2025-05-15 06:00 - 10:01

Céline var misogyn, antisemit och en sällsynt våldsam pacifist. Men Kristoffer Leandoer vet ingen starkare litterär protest mot krig och dödsstraff.

2025-05-14 06:00 - 10:10

Virginia Woolfs endagsroman ”Mrs Dalloway” är en verklig klassiker. Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över sin favorit.

2025-05-13 06:00 - 10:21

Ett av mer oväntade svaren på andra världskrigets fasor kom från den amerikanska romankonsten. Mattias Hagberg funderar över kriget som fars.

2025-05-12 06:00 - 10:56

1920-talets författare sörjde inte bara alla döda, utan främst att mänskligheten gått förlorad. Anna Thulin funderar över hur det påverkade romankonsten.

2025-05-08 06:00 - 9:42

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna.

2025-05-07 06:00 - 10:00

Från moln till Mozart, från kustlinjer till livets slut, återfinns fraktaler. Helena Granström funderar över verklighetens och konstens struktur.

2025-05-06 06:00 - 9:59

Kon har vandrat från dyrkat gudaväsen till hornlös mjölkmaskin och metanrapande klimatbov. Ann-Helen Meyer von Bremen följer hennes väg in i fabriken.

2025-05-05 06:00 - 9:59

Samtiden säger att vi ska uthärda och aldrig ge upp. Men att alltid avsluta saker leder till tyranni, konstaterar David Wästerfors.

2025-04-30 06:00 - 10:30

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande. Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka, funderar Mattias Hagberg.

2025-04-29 06:00 - 8:20

De faller genom luckor och snö och trillar genom dolda dörrar. Peter K Andersson funderar över förflyttandets lätthet i 1900-talets äventyrsberättelser.

2025-04-28 06:00 - 9:59

Tvångssyndrom kopplades redan av Freud ihop med religionsutövning. Men de återkommande ritualerna som frälser oss från ondo har hittat nya arenor i det moderna samhället, konstaterar Boel Gerell.

2025-04-24 06:00 - 10:00

Humanismen antagande om vår särställning har varit förödande för mänskligheten. Eva-Lotta Hultén letar efter hopp i en tradition med många blinda fläckar.

2025-04-23 06:00 - 9:02

Utan First Folio, boken med Shakespeares pjäser från 1623, skulle scenkonsten och kulturen i stort se annorlunda ut. Men en bok kan inte fånga den förgängliga teatern, säger Mette Hildeman Sjölin.

2025-04-22 06:00 - 9:32

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare.

2025-04-21 06:00 - 9:47

Döda är vi när alla hjärnfunktioner oåterkalleligt är borta. Men om hjärta och andning stannar kan man få en glimt. Över den funderar Jimmy Vulovic.

2025-04-17 06:00 - 10:36

Bachs Matteuspassionen är en klassiker bland klassiker. Men det var inte självklart att det skulle bli så. Karin Nykvist funderar verkets här och nu.

2025-04-16 06:00 - 10:29

Varför försonas med en våldsverkare som rånar oss? När det gäller döden står Elisabeth Hjorth står inte på samma sida som historiens vise mäns.

2025-04-15 06:01 - 9:59

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde.

2025-04-14 06:00 - 9:53

En dag ska vi alla dö, men alla andra ska vi det inte. Hur får man dem att väga lika tungt som den enda? Eva-Lotta Hultén funderar på död och acceptans.

2025-04-03 06:00 - 9:21

Vad ska vi med kritiken till när apokalypsen är nära? Annina Rabe får en påminnelse om värdet av den initierade ledsagaren.

2025-04-02 06:00 - 9:59

Skapar Martin Engberg världen med sina sånger eller förgör han den med sin eld? I dagens essä reflekterar han över författarkritikern.

2025-04-01 06:00 - 10:07

Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Ekström Lindbäck går ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället.

2025-03-31 06:00 - 8:26

Att bli civiliserad börjar med att bli lite främmande inför det egna. Därför är kritik grundläggande för individ och samhälle, säger Torbjörn Elensky.

2025-03-27 06:00 - 10:08

Risken för samhällskollapser är överhängande, redan innan de stora ekosystemen kraschar. Eva-Lotta beskriver behovet av både hopp och förtvivlan.

2025-03-26 06:00 - 9:57

Förändrat språk ger förändrade människor. Och i ”Mein Kampf” skrev Hitler receptet på hur det åstadkoms. Jimmy Vulovic funderar över propagandans kraft.

2025-03-25 06:00 - 9:47

T S Eliots hemliga kärlek hette Emily Hale. Men mest älskade han nog sin egen persona. Amanda Svensson funderar över musans tragiska dilemma.

2025-03-24 06:00 - 9:59

Stefan Zweigs sista år utspelade sig i Förintelsens skugga, tillsammans med hustrun Lotte. Hans andra musa. Elin Grelsson funderar över vem hon var.

2025-03-20 06:00 - 10:02

De klassiska muserna har fallit. Ner i det mänskliga. Ner mot gatan och köket. Rebecka Kärde reflekterar över ett skifte som berättar om konstens förändrade roll i kulturen.

2025-03-18 06:00 - 11:39

Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var inte okomplicerad. Men stark. Elisabeth Hjorth skildrar deras möte.

2025-03-17 06:00 - 9:39

Hur ser bilden av inspiration ut idag? Kristoffer Leandoer berättar hur traumat blivit vår tids musa.

2025-03-13 06:01 - 10:06

Att etablera uppfattningen att återvinning är bra för miljön var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen. David Jonstad talar om vår sopsortering som symptombehandling.

2025-03-12 06:00 - 9:38

I backen ligger en utomjording i sörja och söker kontakt. Om natten vaknar plastfigurer till liv och en armé av befriade övervakningsgosedjur driver runt. Katarina Wikars söker efter leksakernas själ.

2025-03-11 06:00 - 10:25

Det står några plastträd i korridoren på Jonas Grens kontor. De väcker frågor. Men väldigt annorlunda frågor än riktiga träd.

2025-03-10 06:00 - 10:11

Vissa material hör ihop med vissa ting, ger det dess form. Det är därför den gamla bakelittelefonen fortfarande i mobiltider fungerar som telefonsymbol. Olle Holmqvist hyllar en hållbar plastsort.

2025-03-06 06:00 - 10:07

Den unga döden skapar teologiska problem, samtidigt dras vi till korta konstnärliga liv. Michael Azar funderar över livets och dödens längd.

2025-03-05 07:00 - 10:15

I den stora berättelsen om människan intar väven en avgörande plats. Maria Küchen följer den ut i rymden, ner i jorden och in i skriften.

2025-03-04 06:00 - 9:33

Johan Tralau hittar en botanisk märklighet i ett fragment från det förlorade eposet ”Kypria”. Driver poeten med oss eller är det en lekfull gåta?

2025-03-03 06:00 - 9:36

Tyger kan bära på känslor. Karolina Jeppson funderar över klädernas språk i konst och litteratur och hur en rutig skjorta kan förkroppsliga minnet.

2025-02-27 06:00 - 9:49

Är friheten att uttrycka vår sexualitet ett krav att göra vår åtrå till tal? Patricia Lorenzoni ser en värld inordnad i könets kunskapsregim.

2025-02-26 06:00 - 10:04

Kan läsningen av en dikt liknas vid matematiskt tänkande? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över Emmy Noether, Jacques Roubaud och en tid utan tid.

2025-02-25 06:00 - 10:39

Många har frågat sig om makarna Lindbergh var nazister. Intressantare är att se hur lätt det fascistiska tänkandet sprider sig, menar Maria Küchen.

2025-02-24 06:00 - 8:28

Kriget mot det ukrainska har pågått länge. Torbjörn Elensky funderar hur språk koloniserar och frigör, men litteraturen överskrider gränserna.

2025-02-20 06:00 - 8:59

Slumpmässiga händelser och till synes oviktiga detaljer kan förändra hela världens riktning. Michael Azar funderar över historiens alla möjliga vägar.

2025-02-19 06:00 - 10:07

Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en politisk och en social innebörd. Patricia Lorenzoni reflekterar över forensisk antropologi.

2025-02-18 06:00 - 9:58

Stigen är en kär metafor för livet, men även meningsskapande i egen rätt. Eva-Lotta Hultén beger sig ut på en vandring genom årtusenden.

2025-02-14 13:25 - 9:59

Christer Strömholms nazistiska bakgrund blev inte ett problem, utan en fördel. Och han fick hjälp på traven, konstaterar Mårten Arndtzén.

2025-02-13 06:00 - 9:58

Vi har blivit av med många accessoarer och i gapet mellan det personliga och allmänna försvann hatten. Thomas Steinfeld funderar över förlusten.

2025-02-12 06:00 - 9:18

Kylan är underskattad, både som hot och som välgörare. Aase Berg reflekterar över allt från hästbuksöppning och igelkottsandning till paradoxal avklädning.

2025-02-11 06:00 - 9:45

Jakten på evigt liv är gammal. Under 1900-talet fick idén nya former. Dan Jönsson ser en poäng i att hålla liv i odödligheten.

2025-02-10 06:00 - 10:00

Är det våra försök att undkomma dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på.

2025-02-06 06:00 - 10:39

Allt viktigt ska hända sedan, inte nu. Mattias Hagberg söker en motlitteratur som visar oss bort från en värld där alla vill äga undergången.

2025-02-05 06:00 - 9:46

Många ugglor fångar sitt byte med enbart hörseln. Aase Berg reflekterar över en annorlunda fågel, domesticerade djur och vilda människor.

2025-02-04 06:00 - 10:22

Behovet av psykologiska analyser av makthavare tycks outsinligt. Ulf Karl Olov Nilsson funderar i ljuset av en bortglömd psykobiografi.

2025-01-30 06:00 - 10:28

Afrikas första modernist ville göra tabula rasa med den västerländska verskonsten. Dan Jönsson dyker ner i Rabearivelos tidlösa och gränslösa dikter.

2025-01-29 06:00 - 9:24

Har jobbet enbart blivit ett medel till någonting annat? Eva-Lotta Hultén reflekterar över arbetets oväntade betydelse i ett liv.

2025-01-28 06:00 - 9:49

Ibland är samtiden så samtida att bara den äldsta litteraturen är god nog. Henrik Nilsson återser ett gammalt epos och fångas av fragmenten.