Den judiska flickan berättar att hon ofta bär sina örhängen med davidsstjärnan – oavsett vad folk tycker. – Trots hatet är jag stolt judinna, säger hon.
Här kan du lyssna på hela dokumentären.
Hör Mia Blomgren berätta i Studio Ett om varför hon gjort den här dokumentären
Flickan Mia intervjuat berättar att hon inte vet om hon vill bo kvar i Sverige.
– Jag fick dubbelkolla med mamma om jag kunde ha örhängena på mig när jag skulle till doktorn. Det är så mycket hat mot oss judar nu. Jag känner mig inte trygg i mitt eget land, fortsätter flickan.
I dokumentären ”Ett hakkors i salt” intervjuar Mia Blomgren fyra judiska barn om hur det är att vara jude i Sverige idag. De träffas hemma hos barnen, i deras rum, en plats där de känner sig trygga.
– Man kan inte bo i ett land där man känner sig otrygg att gå på gatan med ett smycke.
Ett av barnen berättar om när en pojke i skolmatsalen plötsligt ropade på henne och visade henne ett hakkors i salt som han ritat på bordet. Mia undrar vad hon kände då och hon svarar att hon börjar bli van.
Dokumentären publicerades på Förintelsens minnesdag 27 januari 2026.
Reporter och producent: Mia Blomgren
Medproducent: Sofia Kottorp
- Fokus mars 2026: P1-Dokumentären ”Ett hakkors i salt - judiska barn i Sverige berättar:
”En av mina radio-favoriter är Mia Blomgren, som jag redan hyllat här. Fast jag har aldrig gråtit när jag lyssnat på hennes program förut. //Ett av barnen har slutat att säga att han är jude. ”För att det är krig” och för att mamma har sagt det. Utanför hans skola finns vakter och polis med ”äkta pistoler”. han har vant sig. //Måtte Blomgren hursomhelst länge jobba vidare med sina varliga men starka intervjuer. Det här programmet är oral vittneslitteratur.”
- ETC januari 2026: P1-Dokumentären ”Ett hakkors i salt - judiska barn i Sverige berättar:
”Ett annat av barnen berättar att en skolkamrat påkallade hennes uppmärksamhet. Han ville visa henne just ett hakkors i salt, under lunchrasten. Klaustrofobiskt men inte uteslutande. För barnen vägrar så ofta de förmår det fängelse som antisemitism reser runt dem. - Trots hatet är jag stolt judinna Det här är naturligtvis en strid de aldrig skulle behöva utkämpa. Det är ovärdigt. Det är inte vad vi vill att Sverige ska erbjuda den judiska minoriteten.”
Efter att ha hört ordet stress 125 gånger på en dag ger sig Mia Blomgren ut med sin bandspelare på Östermalm och undersöker var folk egentligen menar.
Klicka här så kommer du till P1 Dokumentären Som en skållad råtta
I 30 år har Mia undersökt hur det är att vara människa i kungadömet Sverige. Värderingar har förändrats, så också tempot. Vad är den stora grejen, frågar sig Mia.
Att folk är stressade är ingen nyhet längre utan det har blivit normaliserat. Det tycker Mia är det intressanta och gräver för en gångs skull där hon står, i området kring Radiohuset som ligger på Östermalm i Stockholm. På vinst och förlust ger hon sig ut med sin nya bandspelare som tillsammans med verklighetens alla ljud och oljud höjer hennes egen stressnivå.
Möt en utbränd vd, en helt vanlig yoga-snubbe, taxichaffisen som återhämtar sig från en hjärtinfarkt och den filosofiska fattigpensionären.
Den här dokumentären ingår i Mias projekt 30 års rapportering från Kungadömet Sverige.
Musiken är komponerad av Niklas Fernquist.
En dokumentär av Mia Blomgren 2025.
Medproducent Sofia Kottorp.
Har du några tankar om programmet så maila Mia på mia.blomgren@sr.se.
När Helena är 70 är slutar hon att arbeta som prostituerad. Ett arbete hon haft i över 35 år. Nu vill hon allra helst påta i sin lilla trädgård.
Klicka här så kommer du till dokumentären Madonnan och skökan.
Helena bor i ett radhus utanför Göteborg. Här har hon bott i snart 40 år.
En gång i månaden kommer tjejgänget på middag och då blir det ärtsoppa med punsch.
Varannan dag hälsar hon på sin gamla mamma som nyss fått en stroke. Helena älskar att resa, ta hand om sina barnbarn och vara i sin trädgård som hon vårdar ömt. För snart två år sedan slutade Helena som prostituerad.
Dokumentären gjordes 2010.
Nisse har seglat 93 gånger genom Panamakanalen. Han var 14 år när han gav sig av från den lilla torparstugan i Örebro för att ge sig ut på de sju haven.
Klicka här så kommer du till dokumentären om Nisse.
Här hittar du den animerade filmen om Nisse.
På en bar i den tyska staden Rendsburg blir Nisse som 16-åring vittne till när Gestapo skjuter en kvinna mittemellan ögonen. Svendomen blir han av med på ett jordgolv i en hydda på Kanarieöarna.
En natt flyr Nisse från ett fartyg i Sydney och blir kvar i Australien i över tjugo år. Där gifter han sig med Jackie, arbetar som valfångare, får dottern Jan och skiljer sig. I hamnen i Valparaiso väntar alltid Maria på honom. Även efter att han förlovat sig och flyttar ihop med Britta i Göteborg.
I dag sitter Nisse i sin lägenhet i Majorna och tittar ut över hamnen och Göta Älv. Han har hudcancer, stål i knäna och under den tatuerade rosen på bröstet tickar en pacemaker. Ibland vaknar Nisse till på natten av att han har svårt att andas. Men han är redo. Nisse har skrivit sitt testamente och hans sista önskan är att hans aska ska kastas i vattnet utanför Vinga fyr.
Dokumentären är gjord 2015 av Mia Blomgren och är det sista och avslutande programmet i serien Svenska sjömän.
Nisse avled 2019.
Taino blir förkrossad när hans barn misslyckas med att få ögonkontakt med folk på bussen. Han vill att barnen ska växa upp i en värld där vi i första hand tittar på varandra istället för på mobilerna.
I Mia Blomgrens dokumentärserie ”Mia och lyssnarna” möter hon människor som har hört av sig. Ibland är de berörda, ibland upprörda. Alla med sina egna perspektiv på samhällsutvecklingen. I Mia Blomgrens program är inga ämnen för kontroversiella eller för små för att belysas.
Programmet gjordes 2024.
För att kontakta Mia mailar du mia.blomgren@sverigesradio.se.
1971 kom Jacqueline hit från amerikanska södern. Vietnamkriget pågick och i Sverige brändes den amerikanska flaggan. Femtio år senare är hon svensk på många sätt men jantelagen tackar hon nej till.
I Mia Blomgrens dokumentärserie ”Mia och lyssnarna” möter hon människor som har hört av sig. Ibland är de berörda, ibland upprörda. Alla med sina egna perspektiv på samhällsutvecklingen. I Mia Blomgrens program är inga ämnen för kontroversiella eller för små för att belysas.
Programmet gjordes 2024.
För att kontakta Mia mailar du mia.blomgren@sverigesradio.se.
Mia Blomgrens gäst är 28 år och trött på att definieras, både utifrån sitt utseende och sina diagnoser. Hon funderar om lösningen ligger i åldrandet.
I Mia Blomgrens dokumentärserie ”Mia och lyssnarna” möter hon människor som har hört av sig. Ibland är de berörda, ibland upprörda. Alla med sina egna perspektiv på samhällsutvecklingen. I Mia Blomgrens program är inga ämnen för kontroversiella eller för små för att belysas.
Programmet gjordes 2024.
För att kontakta Mia mailar du mia.blomgren@sverigesradio.se.
Socialpsykologen Stephan om varför hans egen självkänsla är dålig och varför det är så viktigt att prata om vad självkänsla egentligen är i ett sådant utpräglat prestationssamhälle som vårt.
I Mia Blomgrens dokumentärserie ”Mia och lyssnarna” möter hon människor som har hört av sig. Ibland är de berörda, ibland upprörda. Alla med sina egna perspektiv på samhällsutvecklingen. I Mia Blomgrens program är inga ämnen för kontroversiella eller för små för att belysas.
Programmet gjordes 2024.
För att kontakta Mia mailar du mia.blomgren@sverigesradio.se.
Följ med Mia Blomgren till Lidköping där hon lyssnar på folks funderingar om den gnällande svensken.
– Jag gnäller mest hela tiden, säger en av gubbarna som står och hänger på Lidköpings torg. Han hävdar att det är hans demokratiska rättighet att gnälla.
Café-innehavaren Kazimir menar att hans kunder klagar från det de kommer tills dess att de går och att klagan kan vara ett sätt att få känna gemenskap.
På resebyrån får Annelie ta emot reklamationer för att det har regnat en dag på utlandsresan och taxichaffören Nils Erik har många gånger önskat ett snabbt slut på färden så han slipper höra på passagerarnas gnäll.
Vad är det då vi klagar på och varför är vi så missnöjda? Följ med till Lidköping, staden vid Vänern, och lyssna på folks funderingar om den gnällande svensken.
I programmet hörs Kazimir, Rolf, Sven och Sven, Fatima, Zahira, Annelie, Folke, Louisa och skomakare Davidsson.
En dokumentär från 2006.
Följ med Mia Blomgren till Majorna i Göteborg där hon ställer frågan hur det egentligen står till med vår självkänsla. Och vad självkänsla har med det svenska självgnället att göra.
– Det är mycket enklare att räkna upp allt jag INTE kan än tvärtom, säger Ulla och försöker förtvivlat komma på NÅGOT som hon är bra på. 13-åriga Thomas vaknade upp en dag och plötsligt var det där, det goda självförtroendet. Men Lisa som sitter på parkbänken och dricker öl har monterat ned spegeln i hallen.
Förutom att vi svenskar har en tendens att gnälla på allt från samhället till vädret så vänder vi också missnöjet mot oss själva. Böcker om hur man bygger upp sitt självförtroende säljer som glass i solsken. Hur står det egentligen till med vår självkänsla?
Följ med på en rundvandring i stadsdelen Majorna i Göteborg
och lyssna på människors tankar kring det svenska självgnället.
En dokumentär från 2006.
Nyfödda barn. Små mjuka varelser, helt oförstörda. Perfekta. Eller en orkidé eller en hund. Något odiskutabelt positivt. Det perfekta har blivit en drivkraft för många.
I Sverige finns det runt 3000 människor med efternamnet Blomgren. En av dem, Mia, har mött tre andra Blomgrenare för att prata om vilka roller vi spelar i vardagen.
80-åriga Ursula gjorde uppror mot Svenssonlivet och utforskade sig själv via New Age-filosofin. Ett program om friheten i att få vara en jävla kärring.
Klara ber alltid om ursäkt för sig själv och har svårt att identifiera sig med medelklasslivet. Ett samtal om yttre och inre krav och att våga säga nej.
Mordet på Lilians 16-årige son är fortfarande ouppklarat. Hör om sorgearbetet och när Mia och Lilian resonerar om medias exploatering av det våldsamma Sverige.
Om pappa säger att jag ser ner på arbetare ligger det något i det säger studenten William. Under 30 år har Mia intervjuat arbetarklassen och undrar hur så tydliga röster har kunnat förbises så länge.
Jag har varit fackpamp och har använt härskartekniker, säger Ingemar. Mia har intervjuat många idealister under 30 år och funderar på att även den goda kampen riskerar att tippa över i åsikts-tyranni.
I den akademiska världen där jag befinner mig har folk på landet både dålig smak och dåliga åsikter menar Sanna. Mia skildrar hur värderingar förändrats hos svenska klassresenärer under tre decennier.
Vi ville passa in, säger finskan Marietta. Under 30 år har Mia undersökt varför vissa invandrarkvinnor fått ett bättre liv i det jämställda Sverige medan andra fastnat i den gamla kulturens förtryck.
Vi killar är ensamma sa Pontus till Mia för 30 år sedan. Hon funderar nu på hur mansrollen förändrats i Sverige. Hur är det att vara man i ett land som uppmanar männen att bejaka sina mjukare sidor?
Det borde inte finnas så många tystnadskulturer i Sverige, menar Mia Blomgren. Vår lagstiftning för yttrandefriheten är gedigen med ändå pratar människor om att de ingår i olika tystnadskulturer.
Hur kommer det sig att vi fortfarande pratar om tystnader kring åsikter? Det är nu femton år sedan Mia gjorde serien Politiskt(-in)korrekt då hon pratade med människor om vad man fick säga eller inte.
Christels åsikter stämmer ofta inte med den gängse normen så numera räknar hon med att folk tycker att hon är en idiot. Hon vet att ensamheten är priset hon betalar för sin individualitet.
Therese som varit mobbad i hela sin barndom trodde knappt det var sant när mobbningen fortsatte under utbildningen till konditor. Tystnaden lägrade sig över arbetsplatsen och även hon själv höll mun.
Sara tog beslutet att lämna Sverige för att slippa anpassa sig till alla normer både i samhället i stort men också inom den egna familjen. Men i själ och hjärta kommer hon alltid att vara svensk.
Hur många tystnadskulturer kan ett land härbärgera? undrar Mia Blomgren i sin nya serie Tystnadskultur. Listan där människor menar att det finns en tystnadskultur är oändlig. Så vad är det frågan om?
Philip är som många frustrerad över sitt eget mobilanvändande. Han blir riktigt upprörd när han tänker på allt digitalt skräp vi får i oss när vi slösurfar på mobilen. Som att äta snabbmat, menar han.
Lärarstudenten Amanda gjorde ett experiment att vara utan mobil. Det blev inte som hon tänkt sig. Fabriksarbetaren Christoffer är online dygnets alla vakna timmar och har varit så sedan han var barn.
1996 köpte Mia sin första mobiltelefon, en Ericsson GA 628. Och på den vägen är det. Marina, som är lika gammal som Mia, har valt en helt annan väg och håller sig borta från den digitala världen.
Mia Blomgren har genom åren mött människor av alla slag. Människor som kämpat för att få vara sig själva och för att bli tolererade för det de är. Eller vill vara. Så hur lika är vi då egentligen?
Jag tolererar att du är ateist, säger prästen Lars till Mia när hon återser honom efter 9 år. Men vad gäller mig själv tog det många år innan jag kunde se mig i spegeln och stå ut med det jag såg.
Jag är tolerant mot de intoleranta, säger 13-årige August när han berättar om all skit han fått ta för att han råkar vara född med rött hår. Det är ju som rasism fast mot rödhåriga fortsätter han.
Vi är skyldiga andra människor tolerans, säger snickaren Ola. Men själv retar han sig något vansinnigt på djurrättsaktivister för att de tror att djuren har en själ.
Kari och sonen William jobbade tillsammans på fabriken i hemorten Ramnäs innan William gick vidare och började plugga till civil-ingenjör i Uppsala. Men Williams klassresa har skakat om relationen.
William är civil-ingenjör och stolt över att komma från arbetarklassen. Men hans pappa Kari tycker att sonen har börjat få en annan syn på människor som kommer från samma bakgrund som han själv.
Efter en kaotisk barndom i en överklass-familj vill Suzanne inget hellre än att leva ett helt vanligt liv. Målet blev ett liv i lugn och ro, att vara en i flocken och trevlig mot alla hon möter.
Att vara forskare och förhålla sig till det politiskt korrekta är svårt. Särskilt när forskningsresultaten inte går ihop med de åsikter som anses vara de rätta. Möt forskare som hamnat i stormens öga.
En politiskt korrekt präst och en icke-politiskt korrekt författare funderar kring mekanismerna om hur man hamnar i den ena eller andra ringhörnan. Allt mixat med en politiskt korrekt godnattsaga.
Slagverkaren Roger får lust att drämma till trumman när tystnaden lägrat sig i salongen. Massören Pirjo får folk att häpna när hon berättar om sin syn på sex och opera-divan Susann sjunger en PK-sång.
Brandmannen Daniel tycker att alla människor är vanligt folk och i slutändan är det man själv som bestämmer vilken klass man tillhör. Gabbi ser vanligt folk som flugor på väggen, om hon ser dem alls.
Traktorföraren Bosse skrev ett brev till Mia där han i förbifarten använde uttrycket Vanligt folk. Det är det många som gör och dessutom ofta. Men vad menar vi egentligen när vi säger Vanligt folk?
Dietisten Ellen tycker att hon är en ganska vanlig människa och att hon är som folk är mest. Tor å sin sida vill inget hellre än att känna sig som en i gänget men känner sig ofta mest ovanlig.
Lars är en glad man men när folk skyller på sin taskiga barndom blir han butter. Han har levt fler liv än de flesta och överlevt två dödliga sjukdomar och utgår ifrån att livet är en enda lång kamp.
Christoffer har kämpat hela sitt liv med följderna av att blivit mobbad. När Mia ringer upp för att höra vad som hänt sedan deras senaste möte så konstaterar han att det aldrig blir som man tänkt sig.
Ingegerd förlorade två vuxna barn med knappt två års mellanrum. För henne handlar kampen om att ta en dag i taget. Och Ingegerd är själv förvånad att hon trots allt som hänt fortsätter att andas.
Theresia bor högst upp i det som är Lidköpings allra första höghus. Här på åttonde våningen sitter hon och tittar ut över staden vid Vänern. Det har blivit dags att se vilka drömmar som slog in.
När Sara förlorade sin mamma blev hon hardcore-realist. För Sara ser saker som de är och inte vad hon vill att de ska vara. Så Sara tar dagen som den kommer och någon drömmare det är hon inte.
Barakat är en av de människor som Mia Blomgren möter på sin vandring genom bostadsområdet Drömstan i Lidköping. För det var här som Mia tillbringade sin barndoms somrar och nu är hon tillbaka igen.
När Christoffer tittar sig i spegeln ser han en ung man som är mobbad. Mobbningen började dag ett i skolan och fortsatte på jobbet. Det är först nu han fått en arbetskamrat som visar ömsesidig respekt.
Rigmor blev mobbad på sin arbetsplats. Hennes mer introverta personlighet passade inte gruppens krav på småprat. Att vara kreativ men udda var inte uppskattat så Rigmor fick sluta arbetet hon älskade.
En dag fick Carina nog och slog tillbaka. Men mobbningen som barn har ändå format hela hennes liv och det som hände är svårt att glömma. Men svårast av allt är ändå att våga lita på en annan människa.
Mia träffade Familjen Törnwall första gången år 2001. Då hade det gått två år sedan Kerstin och Björn mist sin son Filip och Alexander sin lille-bror. Nu gör Mia återigen ett besök hemma hos familjen.
Första gången Mia träffade Greve Carl Bonde var för 25 år sedan. Nu är hon tillbaka igen på Hörningsholms slott för att se hur den nu 71-årige Carl och hans fru Caroline har haft det sedan sist.
När Mia messar Jesper om något hänt under året sedan han var med i hennes serie om ensamhet så svarar han direkt ja. För Jesper tog kontakt med Micke som också var med och nu har de blivit kompisar.
Therese är hårfrisörska men har börjat plugga för att inte bli utsliten som sina föräldrar. Efter sju års småprat med de högre klasserna drar hon slutsatsen att klassamhället alltid kommer att finnas.
Sara är akademiker och hon bor i ett arbetarklassområde. Men efter tjugo år börjar hon få nog av sina grannar och funderar på att flytta. Sara känner nämligen att hon blir utsatt för klasshat.
När arbetarkillen Lars undervisade på universitetet kallades han plump av en elev från övre medelklassen vilket gjorde honom rejält förbannad. Möt Lars och andra i uppföljningen av Akademikerjävlar.
När Jesper öppnar dörren för Mia är hon den andra personen som kommer in i hans hem på 10 år. För högstadieläraren Jespers utbrändhet gjorde honom så ensam att han en dag levde i total isolering.
När Maria och Tobbe tittar sig i spegeln ser de en tvåsamhet som inte alltid är ett botmedel mot ensamhet. Men Micke som är singel vill dela sitt liv med någon för att slippa känna sig så ensam.
När Maja tittar sig i spegeln ser hon en ensam människa. Men också en ung tjej som alltid fått höra att hon är vacker. Martin blev mobbad för sina utstående öron och gick sedan in i ensamheten.
Nikita minns när hon som liten pojke stod framför spegeln och jämförde sin kropp med sin systers och undrade varför inte också hon var en biologisk flicka.
Anna kallar sig själv för pojkflicka och är gift med en man som är både alfahanne och mjukisman. Lars-Anders å sin sida blev så förvirrad i sin velourdräkt att han höll på att ta livet av sig.
Snickaren Erik är medveten om att kvinnor tänder på att han är hantverkare. Och han tycker att det är helt okej att bli objektifierad som man men önskar att kvinnor själva var medvetna om det.
Hur är det att komma till kultureliten när man är från arbetarklassen? Och varför tycker en del akademiker att man gift ner sig om man är ihop med någon som jobbar inom hemvården?
Varför slutar man att prata dialekt när man kommer till universitetet? Och vad är bäst, att låtsas att man är tolerant eller att stå för att man inte är det?
Hur kan det komma sig att man börjar tro att man inte bara är smartare utan också godare för att man har en hög utbildning? Och varför säger vi att högutbildade är mer toleranta än lågutbildade?
”Jag vet inte hur många gånger man har kallat mig white trash”, säger Therese som är nyinflyttad till ”ett av de mest white trash-täta områdena i Sverige – det är verkligen ett uttryck jag hatar!”
Dom kallar oss white trash, säger Lasse som bor på en plats som på nätet pekas ut som ”ett av de mest white trash-täta områdena i Sverige”. Men det är ju ingenting vi kallar oss själva, avslutar han.
38 gånger har Ingwar åkt genom Panamakanalen medan hans man Rolf seglat där åtta gånger. Ingwar och Rolf träffades för första gången för 55 år sedan på Amerikalinjen och sedan dess är de ett par.
Två gånger har Vera styrt genom Panamakanalen. Hon kallar sig själv ibland för Kapten Sol. Men när hon får frågan av män ”om hur många gånger hon gått på grund” blir hon Kapten Moln.
En gång har 29-årige Rasmus seglat och styrt genom Panamakanalen. Han tillhör en ny generation sjömän där ordet frihet står för ledigheten i land och han har inga planer på att tatuera sig.
Hur ofta tittar man sig egentligen i spegeln när man snart ska fylla 100 år? Vad är det första man tänker på när man ser sitt av åldern märkta ansikte?
Vad händer när man sätter en spegel i händerna på en ung pojke? Hur beskriver man sin spegelbild när man ännu inte vet vem man är eller vart man är på väg?
Lena på SCB vet att livet inte är rättvist och att vi alla får vår beskärda del av den så kallade orättvisan. Så i slutändan kanske det blir rättvist ändå?
Alex tror att han och andra unga idag har alldeles för höga förväntningar på livet. Trots att han vet att livet aldrig kan bli perfekt försöker han ändå.
– En man ska vara stark annars blir kvinnor arga säger Ante som blivit misshandlad av kvinnor trots att han är rörelsehindrad eller kanske just därför?
I det fjärde programmet i sommarserien Män om patriarkatet så ringer Mia Blomgren upp några av de vita medelålders männen från medelklassen som hörde av sig till henne efter serien Hatar män kvinnor?
Morgan bor ensam i en stuga i skogen i Norrland och tycker att patriarkatet är ett ok. Vad det honom anbelangar så kan tjejerna ta över rubbet. Hela skiten. Så kan han slappna av och bara vara människa.
Jocke är ännu en av de vita, medelålders männen från medelklassen som skrev till Mia efter serien Hatar män kvinnor? Dock inte hetero utan homosexuell. Så var befinner han sig då i patriarkatet?
Anders är en så kallad vit medelålders man från medelklassen. Han är också och en av de hundratals lyssnare som skrev till Mia Blomgren efter serien Hatar män kvinnor? Möt honom och andra män ur denna kategori i sommarserien Män om patriarkatet.
Man slår inte tjejer svarar Nisse på frågan om varför han inte ger igen när hans fru misshandlar honom. Även om hon drar mig i håret eller kallar mig jävla mes inför barnen så slår man inte kvinnor.
Män hatar definitivt inte kvinnor svarar Kent på frågan. Men när det gäller våld mot kvinnor så är det absolut en form av kvinnohat tycker Kent, som såg sin far måtta in slagen i ansiktet på modern.
I förra veckan ställde Mia Blomgren frågan ”Hatar män kvinnor?” till kvinnorna. Denna vecka är det männens tur att svara på frågan och på så sätt gräva djupare i det som kallas kvinnohat.
Feministen Petra Östergren skämdes så mycket att hon inte vågade berätta för någon om den psykiska misshandel hon utsattes för av sin tjej. Då hade hon ändå forskat om våld inom samkönade relationer.
Annette tror inte hon blev kallad jävla fitta eller misshandlad av sin kille för att han hatade henne som kvinna. Däremot tycker hon att påhoppen på offentliga kvinnor på nätet solklart är kvinnohat.
I Mia Blomgrens nya tema-serie ställer hon frågan till både kvinnor och män och gräver sig allt djupare ner i det som kallas kvinnohat. Först ut är kvinnorna.
Mia Blomgren har genom åren mött människor av alla slag. Människor som kämpat för att få vara sig själva och för att bli tolererade för det de är. Eller vill vara. Så hur lika är vi då egentligen?
– Jag tolererar att du är ateist, säger prästen Lars till Mia, när hon återser honom efter 9 år. Men vad gäller mig själv tog det många år innan jag kunde se mig i spegeln och stå ut med det jag såg.
– Jag är tolerant mot de intoleranta, säger 13-årige August, när han berättar om all skit han fått ta för att han råkar vara född med rött hår. Det är ju som rasism fast mot rödhåriga fortsätter han.
– Vi är skyldiga andra människor tolerans, säger snickaren Ola men själv retar han sig något vansinnigt på djurrättsaktivister för att de tror att djuren har en själ.
"Som förskolebarn var jag mycket lik kronprinsen och en gång i ung vuxen ålder blev jag tagen för kungen av två äldre damer", säger Lars-Erik Berg, professor i socialpsykologi.
"När Victoria sa ja till Daniel då grät jag", säger Katarina Skylare från Östersund. I sju timmar stod hon tillsammans med tusentals andra och väntade vid kortegevägen.
”Jag bor också i ett område som av andra pekas ut som typiskt white trash” säger Jimmy, en av de som hörde av sig. ”Men när jag var liten kallades jag tattarunge”.
”Jag kände mig så dum när jag insåg hur mycket fördomar jag haft om människor. Men nu när min egen klassresa kraschat så får jag smaka på min egen medicin”.
”Visst finns det något som heter white trash”, skrev Gabriella efter den första delen av Dom kallar oss white trash. Hon är en av dem som Mia Blomgren nu ringer upp igen efter att serien sänts.
”Kolla på mannen där”, säger 17-årige Kevin. ”Han i skinnväst och långt, vitt skägg. Han är white trash. Och hon med de ditmålade ögonbrynen är det också. Det är sånt man bara ser”.
– Jag tycker det var både upplyftande och jobbigt att höra männens åsikter. Så skriver Camilla Paulsson i ett brev efter serien ”Vem älskar en feminist?”.
– Jag älskar intelligenta, humoristiska, gärna vackra feminister som vet vad dom talar om och som vet vad dom ska slåss för! säger författaren P O Enquist.
– Jag är en klassisk alfahanne och mer feminist än många kvinnor, berättar Tom, men jag blir regelbundet kallad för mansgris av kvinnor för att jag så macho.
Mia Blomgren möter tre unga killar och feminister för att prata om könsroller, feminism och vad en ung kille kan ha att vinna på ett mer jämställt samhälle.
Begreppet PK används som ordet rasist. Fast tvärtom. Det menar en av alla lyssnare som hörde av sig till Mia efter de första avsnitten i PK-serien. Vad tänker lyssnarna om det svenska PK-fenomenet?
