Varför skulle man inte kunna bli kär och ha roligt tillsammans bara för att man är en bit över 80?
Regina och Roberto i Buenos Aires träffades på nätet. Men inte på nån dejtingsajt utan på en online jiddischkurs under pandemin. De är ett par sen ett år tillbaka nu och reser tillsammans, sjunger tillsammans och har tillsammans startat en ”shmues-krayz”, en samtalsgrupp där likasinnade ”jiddische lib-hobers”, jiddisch-entusiaster, träffas och småsnackar på jiddisch varje onsdag kväll. Knaprandes russin och mandlar - obligatoriska snacke-snacks i sådana sammanhang!
Thomas Lunderquist träffade dem hemma hos Regina.
Ester Szwarc jobbar med att rädda ett kulturarv - det ashkenazisk-judiska, jiddisch. En dag för 32 år sedan blev hennes arbete extra handgripligt.
Den 18 juli 1994 sprängdes det judiska församlings- och kulturcentret AMIA i Buenos Aires i luften. Den mänskliga och materiella förödelsen blev stor - det var det blodigaste terrorattentatet någonsin i Argentinas historia. Men jiddischläraren Ester Szwarc satte sig inte ner och grät - då kan man inte göra någon nytta. Istället organiserade hon 800 ungdomar och räddade så tusentals böcker, konstverk och andra saker ur rasmassorna.
Lucas Fiszman växte upp i en sekulär, ateistisk judisk familj i Buenos Aires. Han har inte blivit bar mitzva och känner inget starkt band till Israel.
Lucas berättar att judarna i Buenos Aires vid mitten av förra seklet delade upp sig i antingen sionister eller kommunister och socialister. Själv ansluter han sig till den senare gruppen - men är inte antisionist för det.
Att återuppfinna traditionen är bästa sättet att hålla den levande. Det mottot arbetar Casa do povo, det judiska Folkets hus i São Paulo utifrån.
I den andan har Caio Lescher, curator i huset, producerat ett album, Shammes, tillsammans med Hugueta Sendaczs jiddischkör och ett antal nutida konstnärer, bland andra israeliska Yael Bartana.
Här presenterar Caio Lescher albumet och Yael Bartana sitt bidrag till det.
Producent: Thomas Lunderquist
Casa do Povo betyder Folkets hus, folks-hoyz på jiddisch. Ett sådant byggdes efter andra världskriget invandrarstadsdelen Bom Retiro i São Paulo.
Då bodde många judar där, och huset var ett initiativ av olika judiska vänsterorganisationer.
Efter årtionden av förfall har en fransk kulturproducent och eldsjäl blåst nytt liv i bygget och fyllt Folkets hus med nytt ”husets folk” i form av olika progressiva rörelser, konstnärsgrupper och grannskapsinitiativ.
Benjamin Seroussi presenterar sitt Casa do Povo för programmets producent Thomas Lunderquist.
Det finns så många vackra visor och viktig kultur på jiddisch som måste traderas till de nya generationerna, säger Hugueta Sendacz om varför hennes kör bara sjunger på jiddisch.
Hugueta kom som ettåring för nittionio år sedan med sina föräldrar från Łodz i Polen till den då judiska stadsdelen Bom Retiro i São Paulo. Det var jiddisch som gällde i hemmet när hon var liten, och det är fortfarande jiddisch som gäller i kören hon leder, med repetitioner varje måndag i det judiska Folkets hus i Bom Retiro, Casa do Povo på portugisiska, Folks-hoyz på jiddisch. Vi hör också Caio Lescher, som jobbar i Casa do Povo.
Producent: Thomas Lunderquist
Diego Schulman har inte som de flesta av oss en eller kanske två tillhörigheter. Som svensk jude boende i Sydamerika har han tre.
Hans språk är svenska, spanska och jiddisch, och för honom har ”jiddishkajt”, en jiddisch judiskhet, en särskild plats i hans hjärta. Den ligger inte långt från argentinsk melankoli och nostalgi så som den uttrycks i tango.
Diego har börjat skriva dikter på jiddisch, och vi ska få höra en av dem, A Shir Far Majn Shtetl, En lovsång till min shtetl, som bygger på en klassisk argentinsk tango, Nocturno A Mi Barrio av Aníbal Troilo, känd som Pichuco.
Producent: Thomas Lunderquist
Som Atlanten på Sydamerikas stränder har europeiska migranter kommit i vågor till Sydamerika. Bland dem östeuropeiska judar som talade jiddisch.
Sonia Kramers föräldrar var två av dem, och liksom vinden sprider sanden på Copacabana nedanför hennes våning, ser hon som sin uppgift att sprida jiddischen till nya generationer.
I årets 12 program rapporterar producenten Thomas Lunderquist från Rio de Janeiro, São Paulo och Buenos Aires, där jiddisch fortfarande lever.
Ett sätt att hålla liv i jiddisch är att läsa böcker på språket. Det gör Jim Yisroel Feldman i en läsecirkel som han startade för 18 år sedan.
Just nu läser de Urke Nachalniks memoarbok Mayn lebensveg - Fun der yeshive un tfise biz tsu der literatur; Min livsväg - från torahskolan och fängelset till litteraturen från 1938. En spännande berättelse om en ung pojkes väg från jeshivan via fängelset till att bli en uppburen författare.
Producent: Thomas Lunderquist
Arianne gillar mest att sjunga teatervisor. Som kantor i Adas Israel i Washington DC får hon utlopp för det också, bland alla andra göromål som en kantor i en stor judisk församling har.
Arbetet liknar rabbinens, och hon är med i församlingsmedlemmarnas alla stora livshändelser, från födelse till död. Hon undervisar små och stora barn men också vuxna, hon håller i två körer, en för barn och en för vuxna, och båda sjunger ibland på jiddisch. För ända sedan kantor Arianne, eller Chanele di chaznte som hon kallar sig på jiddisch, ända sedan hon var liten har hon älskat jiddischvisor. Och när hon utbildade sig till kantor i New York fick hon också gå med i jiddischteatergruppen Folksbiene i staden, och där lärde hon sig det ashkenaziska språket medan hon sjöng och skådespelade i föreställningarna.
Producent: Thomas Lunderquist
Under mellankrigstiden skrevs allt mer poesi på jiddisch, också av kvinnor. Ida Gillner har tonsatt många kvinnliga poeters dikter.
Tidigare spelade hon tillsammans med den danska pianisten Louise Vase i duon Ida & Louise, och 2019 släppte de plattan Shtoltse lider med tonsatta dikter av fem kvinnliga jiddischpoeter. Nu spelar Ida med quinton-violinisten Livet Nord i duon Shtoltse lider. Till våren släpper de ett album med tonsatta dikter av bara en av dessa poeter, Anna Margolin.
Vi möter Ida och Livet och får höra smakprov av nya singeln därifrån, Muter Erd - Moder Jord.
Producent: Thomas Lunderquist
Anne Kalmering och Stahlhammer Klezmer Classic har funnits länge. Nu har de en rykande färsk singel ute: Az ich vel zogn - När jag säger.
De - Anne tillsammans med violinisten Semmy Stahlhammer, accordeonisten Miriam Oldenburg och cellisten Isabel Blommé - släpper rentav snart ett helt album med klassiska barnvisor på jiddisch. De har spelat dem länge runtom i Sverige, och i år som markerar 250 år av judiskt liv i Sverige är de extra flitigt anlitade.
Producent: Thomas Lunderquist
Det var tragiska, ibland på gränsen till sentimentala, litanior om grymheterna i ghettona och lägren,
det var trotsiga och hoppfulla motståndsvisor och det var humoristiska kväden om hur man till exempel kunde smuggla in fjäderfän i underkläderna från slakteriet utanför Kovno-ghettot i Kaunas, Litauen.
Motiven och stilarna var högst varierade i sångerna som skrevs och sjöngs i ghettona och lägren under andra världskriget.
Bret Werb, musikvetare och arkivarie med mera på USA:s förintelsemuseum, fortsätter från förra veckans program, och berättar om fler sånger från Förintelsen.
Producent: Thomas Lunderquist
Det skrevs en hel massa sånger, mestadels på jiddisch, i de judiska ghettona och i koncentrationslägren under andra världskriget.
Redan tidigt, just efter krigsslutet och befrielsen, förstod man vikten av att dokumentera och spela in dessa sånger, som vittnade om erfarenheterna från Förintelsen.
Bret Werb är anställd på USA:s Förintelsemuseum i Washington DC, och i två upplagor av Jiddisch far alle berättar han om dessa visor, allt från känslomässiga och tragiska sorgesånger till galghumoristiska teaterkupletter.
Producent: Thomas Lunderquist
Första gången Rifke Galpern reste utanför USA var det till Polen. Det som kallas ”det gamla hemmet” av många judar i Amerika som har sina rötter där.
Rifke hade förväntat sig ett konstigt, kallt, gammaldags och svartvitt land, som i filmen Ida som utspelar sig där 1962. Istället upptäckte hon att man i Warszawa både kunde äta veganskt och gå på gayklubbar. Hon blev besatt av detta levande, moderna ”alter heim”, Östeuropa, liksom hon tidigare blivit besatt av jiddisch, språket som hennes morföräldrar bar med sig från sin shtetl och använde först i Israel, sedan i Kanada och USA.
Producent: Thomas Lunderquist
Egon Brill är ett av få ögonvittnen som finns kvar i Sverige och kan berätta om Förintelsens fasor. Han fyller 99 år i sommar, föddes 1926 i Tyskland.
1938 flydde han med sin familj till Polen i hopp om att klara sig undan Hitler. Så blev det inte. Hans pappa och båda småsyskon (se bilden) blev tre av alla miljontals offer för nazisterna. Själv överlevde han flera koncentrationsläger, sist Dachau, och kunde efter kriget återförenas med sin mamma, som kommit till Malmö från Bergen-Belsen med Vita bussarna.
I dagens Jiddisch far alle berättar Egon ömsom på jiddisch, ömsom på svenska om några av sina upplevelser under kriget.
Producent: Thomas Lunderquist
Andra familjer med överlevande från Förintelsen hade jiddisch som hemligt språk när barnen inte skulle förstå. Rifkes familj i Chicago hade polska.
Jiddisch förstod nämligen alla, det var det språket man talade hemma, och det enda språk Rifke förstod under sina första tre år. Polska kunde hennes morföräldrar mycket väl, de kom från Polen efter kriget, men de talade det helst inte. De hade av kända orsaker ett något traumatiskt förhållande till sitt hemland.
Producent: Thomas Lunderquist
Duvid Zakalik kallar sig ”luftmentsch” - ett jiddischuttryck för den som är lite uppe i det blå, lite opraktisk och mest intresserad av andliga ting
I själva verket är han mycket, utöver hortonom, trädgårdsforskare, bland annat också översättare från jiddisch och klezmer, jiddisch-spelman. Främst på piano och dragspel. För när Duvid var tre år gammal kom hans pappa, som älskade att fynda överskottslager av möbler, tyger och mattor, hem till honom och hans bror med ett piano direkt från fabriken och sa: ”Boys, you’re going to learn the piano!” Duvid fastnade, och i dagens program resonerar han om jiddischmusikens väsen.
Producent: Thomas Lunderquist
Poeten Rokhl Korn (1898-1982) levde ett minst sagt kringflackande liv.
Uppvuxen på landet i Galizien i nuvarande Polen evakuerades hon under kriget till Uzbekistan och sedan Moskva, för att efter kriget kort återvända till Polen och sedan tillbringa två år i Stockholm innan hon emigrerade till Montreal, Kanada.
I jiddischkretsar var hon en tongivande efterkrigspoet som gav ut åtta diktsamlingar och två band kortprosa. I sin senare diktning använde hon orden för att återskapa en förlorad värld - sin trygga barndom. Ett exempel på detta presenteras här. Jiddischisten Miriam Isaacs i Washington DC lärde sig läsa på samma bibliotek i Montreal som Rokhl Korn föreläste i. I programmet berättar Miriam mer om den stora jiddischpoeten.
Om ett misslyckat sovjetiskt försök att göra en succébetonad brittisk jiddisch-musikal om sionistisk frigörelse till propaganda mot Storbritannien.
I senaste programmet berättade Alexandra ”Sashe” Poljan om jiddisch-musikalen Kungen av Lampedusa i London, som bygger på den sanna historien om hur den brittiske stridspiloten Sydney Cohen fick en hel garnison fiendesoldater att kapitulera under andra världskriget, när han var tvungen att nödlanda på ön Lampedusa.
Här berättar Sashe vidare. Vi får höra den osannolika historien om vad som hände med den brittiska pjäsen när den hamnade i händerna på fienden Sovjetunionen efter kriget: Den sovjetiske jiddischförfattaren Peretz Markish fick i uppdrag att förvandla den brittiska sionistiska frigörelseberättelsen till propaganda mot Storbritannien, för ett misslyckat försök att upprätta en judiskt självbestämmande län i Birobidjan i sydöstra Sibirien.
När den brittisk-judiske stridspiloten Sydney Cohen och hans tvåmanna-besättning var ute på uppdrag i sitt Swordfish-flygplan tvangs de nödlanda på den italienska fiendens ö Lampedusa.
Här är berättelsen om hur en hel garnison på 4 300 soldater för axelmakterna under andra världskriget kapitulerade inför en fattig, föräldralös judisk skräddarlärling från östra London - och hur det blev till den största musikalsuccén någonsin på jiddisch-scenerna i Londons East End.
Izzy Posen, en före detta ultra-ortodox jude från London, ville lära sig mer om världen än vad han fått i sitt slutna chassidiska samfund.
Han fick lära sig engelska från grunden för att kunna studera på universitetet, och har idag en vetenskaplig youtube-kanal på jiddisch för att chassider ska kunna ta till sig världsligt vetande.
Det har varit en lång resa för Izzy att bryta sig loss från sitt stängda samfund och dess religiösa dogmer, för att lära sig hur världen faktiskt fungerar. Men han har också lärt sig leva med och förhålla sig till sitt judiska arv och kultur. För den är trots allt fortfarande viktig för honom. Han vill ta fasta på det positiva med sin ursprungsmiljö: sammanhållningen och solidariteten.
Jiddisch har funnits länge i Sverige, också ute på landet. Gerd Juvin lärde sig förstå språket som barn på 1950-talet i Hälsingland, genom att lyssna på sin morfar Simon, gårdfarihandlare.
Gerd Juvin beskriver sig som en glad farmor till sex barnbarn i Malmö. Under sin egen barndom tillbringade hon tolv somrar hos mormor och morfar i Hälsingland. De bodde där från pesach på våren till rosh hashana på hösten, för morfar cyklade runt och sålde varor i Gävleborgs län, som gårdfarihandlare. Nu har Gerd skrivit en barnbok om en av sina somrar hos bobe-zeyde, mormor och morfar söder om Järvsö, tillsammans med Malin Norrby. Shabbes i Sörby heter den, och beskrivs som ett slags Jul i Bullerbyn för svensk-judiska barn.
Jiddisch far alle är ett kulturprogram om, och delvis på, jiddisch. Att även svensk litteratur ingår i jiddischkulturen såg en Mordechai Forlerer till.
Forlerer kom som flykting från Ryssland till Stockholm vid första världskrigets utbrott. Här lärde han sig svenska och förälskade sig i svensk och annan nordisk litteratur. Inte minst Selma Lagerlöfs. Han översatte hennes Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien till jiddisch och introducerade henne till jiddischvärlden med en stort uppslagen artikel i litteraturtidskriften Literarische bletter.
Epidemiologen och jiddisch-entusiasten i Göteborg, Erik Joas, berättar om Mordechai Forlerer.
Tina Hildesjö Persson bor i skogen i Halland. Eftersom hon inte har så många jiddischtalande i sin närmaste omgivning skriver hon istället på språket, för att ändå kunna använda det.
Kanske är det lite konstigt med en vanlig svensk kvinna som lär sig jiddisch i vuxen ålder, börjar skriva dikter och berättelser på språket och umgås med människor i den lilla globala jiddisch-communityn? Visst, svarar Tina, men man kan vara hur konstig man vill på jiddisch och ändå uppfattas som inom normalvarianten!
För Tina kändes det som att jiddischen passade perfekt i ett hål som fanns i hennes hjärna.
Maria Ka sjunger på jiddisch, men inte så mycket de vanliga visorna. Det låter mer alternativt, elektroniskt och punkigt.
Klezmer och annan traditionell jiddischmusik är gammalmodig och handlar inte om vår verklighet idag. Det menar den polska jiddischsångerskan i Gdańsk Maria Ka, aktuell med nytt album - Der Hemshekh, Fortsättningen - och med en utställning tillsammans med andra nutida kvinnliga judiska konstnärer på museet för de polska judarnas historia, Polin i Warszawa.
Under medeltiden och ända fram till artonhundratalet levde i judiska samhällen i Europa något slags karnevalistiskt skådespel. En gång om året på helgen purim uppförde man purimshpil.
Vad har de att göra med framväxten av den moderna jiddischteatern, som enligt en gångbar myt började den 6 oktober 1876, i en park i den rumänska staden Iasi?
Ingenting! Det hävdar den israeliska jiddischisten Zehavit Stern. Här förklarar hon varför.
Producent: Thomas Lunderquist
Femton personer som lärt sig jiddisch som andraspråk har fått skriva texter - berättelser och dikter - som samlats i en bok utgiven av Peter David och Jean Hessel: ”Nya ord med gamla bokstäver”.
De gamla bokstäverna är de hebreiska, som jiddisch skrivs med. Men texterna är också transkriberade till latinska bokstäver, samt översatta till svenska.
Vi får möta bokens förläggare och redaktör Peter David och Tina Hildesjö Persson, som bidragit med en berättelse om trafficking.
Producent: Thomas Lunderquist
När Binyumen och hans syskon var små fick de böta en penny varje gång de sa något på engelska i hemmet. I New York. Kanske är det pappa Mordkhes stränghet som gjort deras jiddisch flytande än idag.
Binyumen har talat jiddisch hemma med sina barn, liksom hans föräldrar gjorde med honom och deras föräldrar i sin tur med dem.
Det är inte enkelt att uppfostra barn på ett språk som nästan ingen annan utanför hemmet talar. Men det fanns ett par andra familjer i kvarteret som gjorde detsamma. Och det har varit värt det! Varför? Av respekt för de äldre generationer, och av ett par anledningar till vilka framkommer i programmet.
Producent: Thomas Lunderquist
Teater på jiddisch är ett relativt nytt fenomen. Den första föreställningen ägde rum den 6 oktober 1876 i Rumänien. Bara fyrtio år senare grundades ett jiddischteatersällskap i Stockholm.
Det är inte alltid så lätt att hitta bra pjäser skrivna på jiddisch. Det upptäckte ett gäng entusiaster när de 2008 återupptog teaterfanan i vår huvudstad. Varpå de skrev en pjäs om sig själva: Ett gäng inte allför samarbetsvilliga teateramatörer som letar efter en möjlig pjäs att spela.
Sylvia Sauter, som var med från början och som skrivit boken Teater på jiddisch i Sverige och världen tillsammans med sin make Willmar, berättar om Stockholms Jiddische Teateramator’n.
Nya testamentet på jiddisch? Det låter konstigt, och översättaren Chaim Einspruch intresserade Mikhl Yashinsky i den grad att han skrev en pjäs om honom och hans projekt. På jiddisch, naturligtvis.
Enligt jiddischtidningen Forverts, The Forward, är det första gången på sju decennier som det skrivits en ny fullängds-pjäs på jiddisch i Amerika. Di psure lojt Chaim, Evangeliet enligt Chaim, hade urpremiär och spelade 21 föreställningar i East Village, New York över jul och nyår.
”Som vuxen är det ju sällan som någon sjunger för en när man ska sova, så då får man göra det själv”, konstaterade Channa Riedel och skrev Vaggvisa till mig själv.
Den översattes av Salomon Schulman: Viglid far zikh aleyn, tonsattes av Georg Riedel och sjöngs in av Channa själv tillsammans med Sofia Berg Böhm, på skivan Georg Riedels jiddischland. Här berättar Channa om projektet och sin inblandning i det.
Yonatan Alman bestämde sig för 18 månader sen för att lära sig jiddisch. Nu är han inkallad i israeliska armén, och postar nästan dagligen små videohälsningar från fronten - på jiddisch.
Kanske är det som Yonatans kompis Mordechai sa, att jiddisch är ett tröstemedel för det judiska folket. Genom det tusenåriga språket har judarna genomlevt alla svårigheter: hunger, kyla och förföljelse. En traumatiserad kvinna som inte kunde sova efter 7 oktober-attacken skrev och berättade för Yonatan hur hon kunde finna glädje i hans små filmer som han gör med mycket glimt i ögat.
Jowita Pańczyk är doktorand i jiddisch vid Tel Avivs universitet, och ska skriva om Di goldene keyt, Guldkedjan, som var en tidskrift för jiddischfilosofi 1949-1995.
Jowita studerade också jiddisch på avancerad nivå på årets sommarkurs vid universitetet i Tel Aviv. Programmets producent Thomas Lunderquist studerade där på en lägre nivå, men de träffades för ett samtal om Jowitas påbörjade doktorandstudier. Nu håller hon på att lägga en ny länk till jiddischkulturens gyllene kedja.
”Der indeks tsu der jiddischer periodik” heter jiddischtidskrifts-registret som är ett av Eliezer Niborskis olika uppdrag för att ”låta jiddischkulturens hjul snurra vidare”.
Cirka ett tusen olika publikationer utgivna mellan åren 1862 och 1948 är katalogiserade i registret, och cirka hälften av materialet är tillgängligt att läsa online - för den som kan läsa jiddisch, vill säga. För utan att förstå språket kan man inte få full tillgång till dess kultur, enligt jiddischisten Eliezer Niborski.
Thomas Lunderquist intervjuar en av sina lärare på sommarkursen i jiddisch vid Tel Avivs universitet, där han studerade i somras.
Lea Kalisch föddes hundra år för sent. Den schweizisk-amerikanska sångaren, låtskrivaren, skådespelaren med mera har en nostalgisk längtan efter en svunnen shtetl-tid,
de judiska småstäderna i Östeuropa som utraderades tillsammans med sina invånare under Förintelsen. Men hon vet att förvalta detta romantiska drag, sin jiddisch-själ som hon talar om, och förnya den med rap, latintoner och ett stort mått humor.
Den sovjetiske jiddischförfattaren Dovid Bergelson var en tidig modernist och en förnyare av jiddischlitteraturen.
Med sin farpamelechung, ”förlångsammande” och medvetna försvårande av sin prosa var han inspirerad av sin tids ryska formalism, inte minst av Viktor Sjklovskij och hans litterära grepp ostranenie, ”främmandegörande”. Senare ändrade han stil till sovjetisk socialrealism, men blev ändå mördad, tillsammans med fyra andra jiddischförfattare, i en av Stalins antisemitiska kampanjer i augusti 1952.
Thomas Lunderquist lär sig mer om Bergelson av jiddischläraren och forskaren Alexandra ”Sashe” Poljan.
Jiddisch är ett språk, men på sätt och vis inte bara.
Liksom alla andra språk bär det på en hel lång historia, och en stor mängd mänskliga erfarenheter har iklätt sig dess språkdräkt, varav massor finns bevarat i nedskrivna texter på dikt, såväl som skön- och fackprosa.
Jiddischprofessor Justin Cammy vill få sina studenter att fundera över vad jiddisch varit, vad det är och vad det kan komma att bli i framtiden. Thomas Lunderquist har gått på hans föreläsningar och också fått en pratstund med honom.
Som liten lärde sig Yasmin Garfunkel en jiddischvisa i skolan.
Den verkar ha satt sig ordentligt, för nuförtiden ägnar sig Yasmin mest åt jiddischmusik. Den argentinska sångerskan sjunger, studerar jiddisch, forskar och skriver ny musik till gamla dikter på det gamla ashkenazisk-judiska, central- och östeuropeiska språket.
Vi hör henne och hennes sånger i veckans Jiddisch far alle.
Ett femtio år gammalt ljudarkiv med två tusen folkvisor på jiddisch, framförda av 75 äldre personer.
Vad som var speciellt med YIVO Folksong Project: East European Jewish Folksong in its Social Context, Östeuropeisk judisk folksång i sitt sociala sammanhang, jämfört med tidigare musik-etnologiska inspelningsprojekt var att fokus låg på sångarna snarare än på sångerna i sig. Med frågor som var de lärde sig sångerna, vid vilka tillfällen de sjöng dem och vad de väcker för känslor hos dem kunde musiken sättas in just i sitt sociala sammanhang.
Nu har alla 230 timmar sånger och berättelser gjorts tillgängliga på nätet.
Till slut har vardagen med alla sina problem kommit ikapp också i den ultraortodoxa judiska musiken.
Chassidiska musiker vågar besjunga, be-rappa och kritisera orättvisor inom gruppen, och längtan i visorna behöver inte längre bara vara efter Gud, utan också efter romantisk kärlek eller att finna sin egen väg i livet.
Jiddisch far alles producent Thomas Lunderquist har i dagens avsnitt intervjuat den avhoppade chassiden Izzy Posen om nya trender i den ultra-ortodoxa judiska musiken, och vi får höra exempel i form av rapparen Shauly och singer-songwritern Mendel Roth.
”Ack, under himmeln ligger staden Buenos Aires, där det inte finns någon gud!” Så klagas i en visa från början av 1900-talet, då judisk trafficking till Sydamerika var en vanlig företeelse.
Sångerskan och musik-etnologen Izabella Goldstein intresserar sig för de fattigas, tjuvarnas och de prostituerades visor från decennierna runt förra sekelskiftet. De säger mycket om livet för de utsatta och marginaliserade, och bär bland annat vittnesmål om att de var människor med känslor som alla andra.
Thomas Lunderquist är Jiddisch far alles producent.
Lorin Sklamberg är mannen med den personliga rösten i, och en av grundarna av, New York-klezmerbandet The Klezmatics. Här berättar han lite om sig själv och om bandets tillkomst och stil.
The Klezmatics skivbolagsdirektör uppmanade bandet att lägga in sina egna personligheter och musikaliska bagage i musiken snarare än att upprepa vad andra gjort före dem. De tog rådet på stort allvar, och i och med andra albumet, Rhythm + Jews från 1993, fick folk upp ögonen för dem.
Lorin Sklamberg berättar för producent: Thomas Lunderquist, och vi får höra lite från några av bandets mest kända låtar.
Årets tema i Jiddisch far alle är musik. Jiddischlider, klezmer, kleinkunst-kupletter med mera.
Först ut bland årets program hör vi om Jac Weinstein, vars sånger från första halvan av 1900-talets Helsingfors, främst till olika jiddisch-cabareter och -revyer, upptäcktes av Simo Muir i en källare i samma stad 2005.
Här berättar Simo Muir lite om Weinstein och hans sånger, som nyligen blivit till en skiva med världsartister som Sasha Lurje och Lorin Sklamberg (sångare i The Klezmatics).
Producent: Thomas Lunderquist
Judarna som kom till Helsingfors runt förra sekelskiftet lärde sig oftare svenska än finska. Deras brytning och det mischmasch som uppstod av svenska och jiddisch parodierades gärna.
Judarna gav gärna varandra smeknamn utifrån hur de uttalade ord på svenska med brytning på jiddisch. Så till exempel kallades en man som hade en bod med tillhörande ”bakhus” på den judiska marknaden Narinke (se bild) för... Lyssna på programmet så får du höra! Enligt jiddischisten Simo Muir så kallas hans släkt så än idag.
Producent: Thomas Lunderquist
Poeten och visförfattaren Mordechai, Mordche, Gebirtig ligger bakom flera sånger i jiddischens standardrepertoar. Själv framlevde han sitt liv i Krakows fattiga judiska kvarter.
Mordche fick börja arbeta tidigt. Det gav honom en stark arbetaridentitet, vilket kom till uttryck i många av hans dikter och sånger. Han skildrade ofta fattigdomen och arbetarnas hårda tillvaro på ett sätt som talade direkt till sina läsare och lyssnare. Miriam Trinh berättar mer.
När jiddischförfattaren Yehoyesh slog sig ner söder om Tel Aviv i det som skulle komma att bli Israel, var språket jiddisch inte väl sett.
Då skulle det moderniserade bibliska språket hebreiskan talas av alla, och frammana ett nytt sätt att vara jude, i en egen judisk stat.
Idag intresserar sig den israeliske forskaren och guiden Yaad Biran för jiddischen för att det kan bidra till en mer inkluderande syn på kultur. En syn som kan symboliseras av begreppet ”Jiddischland” - ett land byggt av ett språk och en kultur som inte känner några geografiska gränser.
Varför Yehoyesh lämnade New York och reste till Palestina 1914? Yiddischforskaren Yaad Biran är inte helt säker, även om han har sina misstankar.
Yaad har gjort en kortfilm om Yehoyesh i Palestina, och skrivit en avhandling om olika jiddischförfyttares skildringar av Israel före självständigheten. Här berättar han lite för Thomas Lunderquist om Yehoyeshs liv och verk, som poet, översättare och reseskildrare.
Den australiensiske författaren och berättaren Arnold Zable blev tillfrågad om han ville delta i programmet på den judiska kulturfestivalen i Krakow i somras, och funderade över vad han kunde tala om.
Mitt under brinnande krig i Polens grannland Ukraina, och med Polens stora flyktingmottagande, kom han fram till att motstånd och uppror kunde vara ett passande tema. Som den berättare han är, valde han att berätta historier istället för att föreläsa, och han valde ut historier om motstånd som inte nödvändigtvis genomförs med hjälp av vapen.
I veckans Jiddisch far alle får vi oss några av historierna till livs.
Det är en märklig känsla att röra sig i Kazimierz, den gamla judiska stadsdelen i Kraków. Spåren av de 65 000 judar som bodde i Kraków före kriget är överallt, men nästan inga judar finns kvar.
För trettioförsta året hålls den judiska kulturfestivalen i Kraków, och intresset är stort. Det är den största festivalen i sitt slag i Europa, med föreläsningar, fester, föreställningar och konserter.
På en lektion i jiddisch på det judiska kulturcentret mötte Thomas Lunderquist en entusiastisk student och en något desillusionerad lärare.
Singer skrev sina berättelser på jiddisch, men oftast publicerades de bara som följetonger i jiddischtidningar och tidskrifter, som amerikanska Forverts, The Forward. Så även Sonim. Tills nu!
Sedan 1970-talet har såväl engelsk- som svensktalande kunnat läsa om Herman Broder i New York och hans tragikomiska kvinnobekymmer. Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers roman har översatts till en mängd språk. Nu har ett litet lundaförlag gett ut den i bokform också på originalspråk. Fast den är uppdaterad till en modern, standardiserad jiddisch. Thomas Lunderquist har talat om Singer och hans roman med Singer-experten Jan Schwarz, jiddischlektor vid Lunds universitet.
Esther Singer Kreitman hade två bröder som också var författare. En av dem var populärast under 20-40-talet, men dog tidigt: Israel Joshua.
Den andre fick nobelpriset 1978 och har blivit odödlig: Isaac Bashevis. Själv kom hon i skymundan, som kvinnliga författare ofta gjorde på den tiden. Nu finns i alla fall en av hennes båda romaner, Demonernas dans, översatt till svenska direkt från jiddisch. Översättningen är gjord av läkaren och jiddischkulturprofilen i Lund Salomon Schulman. Thomas Lunderquist har träffat honom för att höra lite mer om Kreitman.
Irena Klepfisz första språk var polska. Hon föddes i Warszawa-ghettot mitt under brinnande världskrig. Hennes andra språk var svenska: Hon bodde med sin mor i Sverige under tre år efter kriget.
Först senare erövrade hon sitt verkliga ”mameloshn”, sin mammas första språk, och i sin tvåspråkiga poesi, på jiddisch och engelska, utforskar hon sin längtan efter en förlorad värld, förlorade ljud och ett förlorat, dyrbart arv.
I höst kommer hennes nya diktsamling som också samlar alla hennes dikter utgivna under 50 år: "Her Birth and Later Years".
Lider mit glider - Sånger med armar och ben - kallas ett sång- och rörelseprogram framtaget för att lärare och pedagoger, föräldrar och mor- och farföräldrar ska kunna överföra ett kulturellt arv också till små barn.
Programmet är framtaget av Paula Grossman, Heléne Don Lind och Ludvig Josephson, och här får Thomas Lunderquist och Paulina Witte vara med när Heléne besöker den judiska förskolan i Malmö med Lider mit glider.
”Det kan leda till blandad dans”. Så lyder poängen i vitsen som Sonia Gollance berättar i dagens program, och så heter också hennes bok: ”It could lead to mixed dancing”.
Enligt gammal religiös sed får judiska män och kvinnor inte dansa med varandra. Men ända sedan haskole, den judiska upplysningsvågen som började runt år 1800, har förbudet utmanats och trotsats och drivits med, och idag är det bara de allra mest ortodoxa som lyder.
Jiddisch far alles litteraturtema fortsätter, idag om hur den könsblandade dansen fungerat som metafor för modernisering, sekularisering och normbrytande i den judiska världen.
Thomas Lunderquist intervjuar Sonia Gollance, Paulina Witte läser ur Israel Joshua Singers roman Bröderna Aschkenazi och vi hör en bit ur låten Forshpil/Second Avenue Square Dance med bandet She’koyokh.
Salomea Perl (1869-1916) skrev om fattigt judiskt liv i Polen runt förra sekelskiftet. Hennes sju bevarade noveller är osentimentala redogörelser av en tid när kvinnans öde avgjordes av äktenskapet.
Nu finns hennes noveller utgivna i en engelsk-jiddisch utgåva: The Canvas and other stories, Duken och andra berättelser, och vi får höra utdrag från novellen Tsipke, om en barnlös kvinna som övergavs av sin make och nu slavar i slaktarens hem.
”När jag växte upp hade jag ingen anledning att tvivla på den inrättade ordningen”, säger berättaren i en av Blume Lempels noveller från 1986, som översattes från jiddisch till engelska 2016.
”Världen kom till mig som en färdig produkt, innesluten i pappas ord och mammas tårar, och jag accepterade dess färger och nyanser som del av sakernas naturliga tillstånd”, fortsätter hon. Blume Lempel lämnade själv sin lantliga galiciska uppväxt i ungdomen, och lyckades precis undkomma Förintelsen.
”Precis som solen varje morgon gick upp bakom vår lada och ner bakom trädet som pappa pekade på, stannade jag innanför bildens ramar, gick jag i ljuset, undvek jag skuggorna, och förirrade mig aldrig bortom gränsen. När pappa stängde grinden varje kväll var jag säker på att inget ont skulle kunna hända mig. Bönderna på andra sidan floden måtte skada varandra med knivar, vinden måtte yla och skogen vara svart som helvetet: Jag oroade mig inte."
Lille katt på jiddisch - varför inte? Georg Riedel gillade Sarah Schulmans barnbok Dos Nisele - Nöten, och nu håller de på att skapa nya och gamla barnvisor på jiddisch.
Salomon Schulman och Sofia Berg-Böhm är också inblandade i Sarah Schulmans cholem-kollektiv/dream team. Här berättar Sarah mer om projektet, och vi får höra ett par smakprov.
”Jiddisch är som tyska fast med humor” hävdar Tom Shulevitz, jiddischtalande göteborgare. Och han anser det finnas ett sätt att skoja med varandra som förenar Göteborg och jiddisch.
Tom redogör för olika människotyper i jiddisch-vokabulären: a shvitser, a klutz, a shnorrer, a shlemiel och a shlemazl. Och sist men inte minst det finaste man kan bli kallad: a mentsch.
I veckans Jiddisch far alle får vi också en glimt av en göteborgsk-judisk samvaro som den kunde se ut när Tom var liten.
Producent och reporter: Thomas Lunderquist
Det är nästan omöjligt att översätta från svenska till jiddisch så att alla nyanser blir rätt, påstår översättaren Staffan Böös. Fast med Bengt Pohjanens naturlyrik på meänkieli är det enkelt.
Staffan Böös har lärt sig jiddisch i vuxen ålder, och arbetar sedan länge nu med att översätta till, men helst från, språket. Han har synpunkter på vad som översätts: ingen läser de obligatoriska myndighetstexterna på jiddisch. Istället borde man satsa mer på att tillgängliggöra, alltså översätta, det stora judiska kulturarvet som finns på jiddisch.
En socialistisk rörelse med jiddisch i fokus? Den var stor i Jiddischland före andra världskriget och återuppstod ur askan efteråt, runtom i världen. Håkan Blomqvist berättar.
Den socialistiska, sekulära, judiska arbetarrörelsen Bund uppstod i Vilnius 1897, och strävade efter en socialdemokratisk utveckling i Ryssland. Det var det största av flera judiska politiska partier i Polen mellan krigen, och med sitt fokus på jiddisch, ”jiddischkajt” som språk och kultur, har Bund bidragit till jiddischens fortlevnad. Doikajt, ”här-het” var ett annat centralt begrepp för rörelsen: Judarna skulle ha samma rättigheter som andra medborgare, i de länder där de bodde.
Malin Norrby berättar om vad som finns av böcker, musik och film på jiddisch-avdelningen av Judiska biblioteket i Stockholm.
Den nybyggda, stora, ljusa byggnaden Bajit på en bakgård mitt på Östermalm är ett judiskt utbildnings- och kulturcentrum som bland annat rymmer Judiska biblioteket i Stockholm. Och det rymmer i sin tur en jiddischavdelning som fungerar som resursbibliotek för landets kommuner, för att alla i landet ska kunna få del av jiddischkultur och -litteratur.
Producent och reporter: Thomas Lunderquist
Tomas Woodski kallar sig jiddischaktivist. Han tipsar om jiddischlitteratur på sociala medier.
Det finns stora samlingar med jiddischböcker på svenska bibliotek, och det finns människor som vill läsa dem. Enligt bibliotekslagen ska biblioteken ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna, bland annat genom att erbjuda litteratur på de nationella minoritetsspråken. När bibliotekarien och mångsysslaren Tomas Woodski inte jobbar med sin SVT-serie om jiddisch, Woodskis värld, tipsar han därför på eget bevåg om jiddischböcker på sociala medier. För vad är det för poäng med att ha en stor, fin boksamling om ingen känner till den eller vet vad den innehåller?
Det finns många sätt att tillförsäkra ett språks fortlevnad. Språkvårdaren och litteraturmänniskan Jean Hessel skulle bara behöva peta in några nya ord här och där, sa man.
Efter två års arbete föreligger nu en ny upplaga av Jiddisch - svensk - jiddisch ordbok. Det är inte alltid så lätt att välja ut och välja bort vilka ord som ska få finnas (kvar)…
Paula Grossman arbetade som svenskalärare för SFI-studenter, mest flyktingar, när jiddisch blev ett nationellt minoritetsspråk år 2000 och seminarierna i Stockholm drog igång.
Hon tog upp språket som hon hade hört hemma som barn, och började engagera sig för jiddischens revitalisering. Hon lärde sig själv att skriva, läsa och tala bättre, och satte sedan igång med att undervisa och skapa läroböcker och annat undervisningsmaterial.
Lea Gleitman var femton år när andra världskriget bröt ut, och hon överlevde både tvångsarbetsläger, koncentrationsläger och dödsmarsch innan hon kom till Sverige och Malmö 1946.
Under trettio år har hon och informationsgruppen Förintelsens ögonvittnen berättat om sina erfarenheter för mer än 300 000 malmöbor, mest skolelever. Här får hon istället berätta om språken hon använt före, under och efter kriget, och det blir också en och annan sång och ramsa.
När det här programmet sänds första gången pågår den judiska påsken, pesach. Men inte långt innan dess firas purim,
högtiden med den persiske kungen Ahashverosh och den judiska drottningen Ester, som står berättad i Esters bok, Megillat Ester. Jiddisch-poeten Itsik Manger återberättade historien i sin diktcykel Megille-lider, som i sin tur blev en musikal i Israel och sedan på Broadway. Denna musikal ligger till grund för jiddischläraren Mikaela Rohdins undervisning med gymnasisten Simon Sandblom, som vi får tjuvlyssna på.
Språkundervisning på gymnasiet, kör, teatergrupp, nytt digitalt undervisningsmaterial, samtals- och läsecirklar…
Visst sätter den rådande situationen käppar i hjulet, men annars händer det mycket i vår svenska ”krojn-shtott”, huvudstad, Schtockholm nuförtiden. Det menar en optimistisk ordförande i stadens jiddischsällskap, Abbe Schulman, som ger en översikt i veckans Jiddisch far alle. Detta och kommande avsnitt av programmet handlar mycket om projekt och aktiviteter i Stockholm för att upprätthålla och revitalisera det nationella minoritetsspråket.
Miriam Udel tycker att det är helt okej att barnsagor är lite moraliserande. Barn är barn och måste ju lära sig om rätt och fel.
Nu har hon översatt ett femtiotal sagor, noveller och dikter för barn, från jiddisch till engelska, och samlat dem i boken Honey on the Page - Honung på boksidan. Det är en gammal judisk sed att läraren på första skoldagen skulle bestryka förstasidan av läroboken med honung som eleverna sen fick slicka i sig, för att lärandet skulle bli sött.
Två av sagorna i samlingen finns också inlästa på originalspråk för Sveriges Radio, och går att lyssna på här:
Vinden som blev arg
Bagaren och fattiglappen
Som många av dagens svenska jiddischtalande hörde Isak Pilstorp, vars ”jiddische nomen” är Jitzchak Joel, språket talas av föräldragenerationen som kom till Sverige med Vita bussarna efter kriget.
Humorn spelar en viktig roll i det sociala livet på jiddisch. För tjugo år sedan spelade Jitzchak Joel teater och framförde sketcher i revygruppen Glatt Koscher i Malmö. Han berättar att det är brukligt att dra fram en gammal vits ur bakfickan när man träffar andra likasinnade. Några exempel får plats i veckans program.
För Fredrik Sieradzki är jiddisch främst vitsar och musik, och på frågan om han har några några favoriter gillar han att travestera USA:s avgående president Donald Trump: There’s a lot of them!”.
Fredrik, eller Schmiel Efroim som är hans jiddisch-judiska namn, talar jiddisch någon gång i veckan. Med vem? ”Med mig själv!” Det finns inte så jättemånga att snacka jiddisch med i Malmö.
Thomas Lunderquist ”shmoozar”, tar ett otvunget samtal med, Fredrik Sieradzki i Malmö, som hörde jiddisch hemma hela tiden som barn.
Louisa Lyne fick barn för fem år sen. Innan dess hade hon inte riktigt tid med barnkultur, men nu har hon förstått att det är det viktigaste av allt,
och har skrivit och satt upp en sång- och teaterföreställning för de minsta, Dos verter-buk, Ord-boken. Föreställningarna är visserligen liksom den mesta annan scenkonst uppskjuten just nu, men hon och hennes trio instrumentalister gjorde en specialföreställning för programmets reporter och producent Thomas Lunderquist. Dessutom har Louisa Lyne nyligen läst och sjungit in jiddischversionerna av Sveriges Radios minoritetsspråkssatsning Randiga sagor, om Nalle Karlsson.
Arun Viswanath tillhör den berömda jiddischfamiljen Schaechter i New York. När han gifte sig sa hans fru att om han menar allvar med att förmedla sin familjs språk också till kommande generationer...
så måste han se till att Harry Potter finns att läsa på jiddisch också. Han förstod att frun hade rätt, och satte sig ner och började översätta. Med hjälp av ett litet förlag i Lund finns nu första delen, med guldbokstäver på omslaget och allt.
Men vad har Harry Potter med jiddischkultur att göra? Inget alls! skrattar Niklas Olniansky, som gett ut boken på sitt och sin fru Idas förlag. Möjligen då att den handlar om en minoritets, trollkarlarnas, erfarenheter. Och att ett tema är rasism, fördomar och folkmord.
När hiphopartisten med artistnamnet Socalled letade samplingar i gamla inspelningar med jiddischmusik blev han så förtjust i musiken att han ville sjunga den som den var.
Han insåg vilken musikskatt som låg begraven, och ville hjälpa till att gräva fram och visa upp den. Joshua Dolgin, som Socalled egentligen heter, fick 2015 ta emot Dreaming in Yiddish-priset till minne av sångerskan Adrienne Cooper.
I år kommer priset att gå till skådespelaren Shane Baker. Det har han just fått reda på när programmets producent Thomas Lunderquist ringer för att höra mer om hans digitala bravader och föreställningar. Vi får höra ett exempel ur hans nya projekt ”A blat jiddisch - Readings in Yiddish literature”, där han i filmklipp på nätet framför monologer och berättelser ur jiddischlitteraturskatten, textat på engelska.
Nätet begränsar och frigör samtidigt. Om deltagarna i till exempel en digital åminnelsedag över en berömd författare som Sholem Aleichem ser varandra ganska kornigt och platt,
och hör varandra med fördröjning och ett fult digitalt brus, så kan de i alla fall komma i kontakt med varandra tillräckligt för att kommunicera och bli förstådda på det där språket som ingen i den direkta omgivningen förstår, skratta tillsammans och njuta av varandras framföranden av sånger, monologer, dikter och berättelser.
Jiddischskådespelaren Shane Baker i New York kan inte spela teater under pandemin. Men han kan arrangera diverse sådana virtuella möten för den lilla men globala gruppen jiddischtalande människor. Thomas Lunderquist har korsat Atlanten digitalt och fått ett samtal med honom om delar av hans digitala liv.
De europeiska judarna hade en egen upplysningsrörelse, haskala - eller haskole på jiddisch -, under större delen av 1800-talet.
Det var en intellektuell moderniseringsrörelse som bland annat hade som vision att judarna skulle utbilda sig världsligt och bli mer delaktiga i det omkringliggande samhället. Författaren till berättelsen om Kalven som vi hörde om i förra veckans program, Mendele Mocher Sforim (1835–1917), ”Mendele Bokmånglaren”, var en del av rörelsen. Bland annat kritiserade han traditionell pedagogik där barnen inte hade några rättigheter och inte fick något utlopp för sin fantasi.
Jiddischisten Miriam Trinh fortsätter att berätta för Thomas Lunderquist. Dessutom får vi höra Der filosof, en satirisk visa om chassidiskt förakt för modern utveckling.
En liten pojke sitter i cheder, religionsskolan, och studerar de torra, uråldriga judiska skrifterna och dess uttolkningar. Men en dag föder familjens ko en kalv, och pojkens sinnlighet väcks.
Jiddischläraren och litteraturforskaren Miriam Trinh berättar om en gammal allegorisk artonhundratalsberättelse av ”den moderna jiddischlitteraturens farfar” Mendele Mocher Sforim, och avslöjar dess verkliga innebörd.
Producent och reporter: Thomas Lunderquist.
Judarna i ghetton och koncentrationsläger under Förintelsen skrev massor av poesi och visor.
Miriam Trinh menar att det var ett sätt att bevara sin mänsklighet i en verklighet där regimen gjorde allt för att avhumanisera dem. Inte minst tillkom många nya vaggvisor där och då. Men motivet med barnet som måste somna fick en helt ny och tragisk innebörd.
Thomas Lunderquist har träffat jiddischlitteraturforskaren Miriam Trinh.
New York är lite av ”Jiddischlands” huvudstad i världen, med en ovanligt hög densitet jiddischtalande, allt från ultraortodoxa till supersekulära judar.
Här bor och verkar bland alla dessa Miryem-Khaye Seigel, en sångerska och låtskrivare som med sitt album Toyznt tamen (Tusen smaker) besjunger stadens, men också musikalisk och sexuell, mångfald.
Thomas Lunderquist har träffat henne.
Jacques Grober var son till överlevande från Förintelsen. Med hjälp av egna, nyskrivna jiddischsånger sökte han det andliga arv som hans föräldrar hade förlorat.
Erez Lévy, översättare och lärare i hebreiska och jiddisch vid den sekulära judiska föreningen Centre Medem Arbeter Ring i Paris, berättar för Thomas Lunderquist om den fransk-judiske trubaduren, eller jiddisch-singer-songwritern om man så vill, Jacques Grober. Programmet vävs ihop med en av hans visor: A sharade - En gåta.
Det var längesen det talades jiddisch i Prag. Men en gång i tiden var staden ett centrum för utgivning av jiddischlitteratur, berättar Petr Jan Vinš.
En kula från en svensk kanon orsakade nio människors död i de judiska kvarteren i Prag, i trettioåriga krigets sista slag. Händelsen finns beskriven i en jiddischsång från den tiden, ”Schvedisch lid”. Den här sortens historiska sånger, eller dikter (ordet är detsamma på jiddisch: lid), beskriver jiddischläraren och -översättaren Petr Jan Vinš som den tidens radio. De spred nyheter om krig, pogromer och epidemier. Överrabbin Dovid Oppenheim (1664-1736) samlade massor av litteratur på hebreiska och jiddisch, en samling som nu förvaras på Bodleianska biblioteket i Oxford.
Sedan han väl hittat fram till jiddischbiblioteket i Nya centrala busstationen i Tel Aviv, dröjer sig Thomas Lunderquist kvar för att höra mer om Mendy Cahans livsverk.
”En air från en värld som en gång var.” Så beskriver Mendy Cahan sitt livsverk, en lokal belamrad med böcker på jiddisch som han samlat ihop från människor som vill föra det rika arvet från jiddischkulturen vidare. Här finns böcker och tidningar i alla genrer, och en scen för konserter, experimenterande och möten. Biblioteket lånar ut böcker på distans till forskare runtom i världen, här upptäcks gamla typsnitt som förnyar det hebreiska alfabetets design, här finns inspiration för att skriva nya böcker på hebreiska. Den östeuropeiska judiska småstaden, shtetln, finns inte kvar, men minnena lever i böckerna.
Yung Yiddish Tel Aviv ligger gömt i ett hörn på femte våningen i gigantiska busstationen i Tel Aviv. Det tar Thomas Lunderquist nästan hela programmet bara att hitta dit.
Sjabbiga, förvuxna busstationen i Tel Aviv kallas för ”Nya busstationen”, men har egentligen aldrig varit ny. Den har blivit ett tillhåll och en marknadsplats för stadens asylsökande afrikaner, migrantarbetande sydostasiater, fattiga och utslagna men också vanligt folk. Den är lite av ett mini-Israel i sin etniska diversitet, och kan liknas vid ett jättestort kulturhus för kulturer som inte funnit sig tillrätta på någon annan plats i landet. Jiddisch är en sådan relativt marginaliserad kultur, och här har Mendy Cahan skapat ett hem för dess litteratur.
Urn-Leyb, Eller Allen Lewis, Rickman är jiddisch-skådespelare i New York, kanske mest känd för den gåtfulla öppningsscenen med sin fru i bröderna Coen-filmen A Serious Man.
Annars sätter han och frun Yelena Shmulenson snart upp sin Off-off-Broadway-pjäs Tevye served raw igen. Musikalen Spelman på taket bygger på Sholem Aleichems berättelser om den fattige mjölkmannen Tevje och hans familj i en rysk by strax före revolutionen 1917. Men medan musikalskaparna anpassade temat för Broadway, försöker Allen Lewis och Yelena presentera Tevye och hans bekymmer med en djupare svärta och råare humor som ligger närmare originalet.
Thomas Lunderquist stämmer träff med Urn-Leyb på en genuin judisk deli på Manhattan.
På sitt mameloshn jiddisch kan Yehudah DovBer Zirkind både leva ut sin jiddischkeit, sitt judiska jag, och sitt jag som sekulär akademiker.
Yehudah DovBer Zirkind är uppvuxen i den ortodoxa chassidiska Chabad Lubavitch-rörelsen i New York. När han som 21-åring insåg att han inte ville bli rabbin, sökte han sig istället till sitt modersmål jiddisch. Hebreiska var för honom Torahns och religionens språk, engelska det världsliga och vardagliga. Jiddisch betraktar han som ”apan i mitten”. På sitt mameloshn jiddisch kan han både leva ut sin jiddischkeit, sitt judiska jag, och sitt jag som sekulär akademiker.
Jiddisch far alles producent och reporter Thomas Lunderquist har träffat Yehudah för ett samtal på Tel Aviv-universitetet.
Efter kriget betraktades jiddisch som ett fult och lågt språk, eftersom det kommit att innehålla och uttrycka så många hemska erfarenheter.
I den nybildade staten Israel begränsades till och med jiddischen och fick inte talas fritt eller framföras hur som helst på en teaterscen.
I programmet medverkar Hannah Pollin-Galay och Yuval Rapaport. Musiken är låten Mayn shvester Chaye med Chava Alberstein och The Klezmatics, och vi hör en del av en sketch av komikerparet Dzigan & Schumacher.
Producent och reporter: Thomas Lunderquist.
Hur de överlevande berättar om sina upplevelser under Förintelsen beror mycket på var de befinner sig och vilket språk de använder.
Hannah Pollin-Galay forskar om hur jiddisch förändrades under andra världskriget, och kom att betraktas som något fult och smutsigt. Förintelsen drabbade i så hög grad jiddischtalande människor, och många nya sorters grymheter behövde benämnas.
Sin avhandling skrev Hannah Pollin-Gallay om hur olika överlevande berättar om Förintelsen beroende på om de bor i Litauen, Israel eller USA och talar jiddisch, hebreiska eller engelska.
Producent och reporter: Thomas Lunderquist.
I Israel bor en hel del jiddischtalande, även om det knappast är ett språk som talas på gatan. Men Yiddishpiel-teatern kämpar vidare med flera nya produktioner varje år, och turnerar runtom i landet.
När Yuval Rapaport och Yonatan Rozen började på teatern i samma uppsättning för tio år sen, kunde ingen av dem egentligen tala jiddisch. Men det har gått bra, båda jobbar kvar och Yonatan Rozen spelade nyligen i pjäsen Menachem Mendl i Eretz Jisroel. En pjäs som på ett plan kan sägas handla om mötet mellan den gamla judiska världens jiddisch och det nya judiska landets hebreiska.
Producent och reporter: Thomas Lunderquist.
Popartist på hebreiska och teaterman på jiddisch. Yonatan Rozen i Tel Aviv har många strängar på sin lyra.
Ibland klingar de tillsammans, som den gången han uppträdde med en jiddischversion av en svensk indie-hit på ett ålderdomshem - eftersom han ville bjuda publiken på något mer aktuellt än Baj mir bistu schejn för tiotusende gången.
Producent och reporter: Thomas Lunderquist.
På 1980-talet, när Zender Frenkel var ung, skedde judiska aktiviteter under jorden, eller snarare i privata våningar.
Man firade helger och höll undervisning hemligt, i skydd för den sovjetiska polisen och KGB. Många judar var rädda för att delta och utveckla sin judiska identitet. Idag är det tillåtet att fritt utöva sin judiskhet. Det finns ett judiskt kulturcentrum, och även om samhället inte är idealiskt, inte helt demokratiskt, så är det inte diktatur, inte Sovjet!
Alexander ”Zender” Frenkel ger en glimt av judiskt liv i Sankt Petersburg och Ryssland. Producent och reporter: Thomas Lunderquist.
I Sankt Petersburg är husfasaderna färggranna för att kompensera för mörkret, kylan och den gråa himmeln, noterar stadens jiddischpoet Isroel Nekrasov.
När Isroel växte upp fanns det många äldre som talade jiddisch i Sankt Petersburg. Han talade
med och lärde sig av dem. För honom är den judiska kulturen liktydig med språket jiddisch.
Det har formulerat så mycket bra litteratur! Att han själv skriver sin poesi på jiddisch beror på
att det är ”majn shprach”, mitt språk.
Judiska kulturföreningen 1945 i Malmö bildades av överlevande efter andra världskriget. Nyligen arrangerade de en konsert med Ida & Louise - eller åtminstone med Ida.
Idag drivs föreningen vidare av barnen till de överlevande, och ett viktigt mål har blivit att lära nya generationer att om inte prata jiddisch, så åtminstone bli medvetna om att det finns ett språk som heter så.
Men den livaktiga föreningen fortsätter också sina sociala och kulturella arrangemang för vuxna. En vanlig måndagskväll i mars framförde halva musikerduon Ida & Louise sina nya tonsättningar av fem kvinnliga jiddischpoeter inför en stor publik på Judiska församlingen i Malmö.
I förra veckans upplaga av Jiddisch far alle fick vi stifta bekantskap med Fania Brantsovskaya, 96 år i Vilnius, Litauen. Här fortsätter hon att berätta om sina upplevelser i och utanför Vilnes ghetto.
Pensionering är inte aktuellt för Fania Brantsovskaya, 96 år i Vilnius, Litauen. Hon har fullt upp att tala för alla de som inte kan berätta om vad som hände under andra världskriget.
Bara i Ponar-skogen utanför staden ligger hundra tusen människor i massgravar, de flesta av dem judar, många av dem från ghettot i Vilnius - eller Vilna som staden hette då, när den var polsk - eller Vilne, som man säger på jiddisch.
Varje år den 23 september talar Fania, på jiddisch för att de flesta offrens modersmål var jiddisch, för ministrar och diplomater ute i Ponar-skogen. Den 23 december 1943 likviderades slutgiltigt ghettot. Av 40 000 människor överlevde bara några hundra. Fania, som lyckades fly samma dag, är en av dem.
Yiddish Revolution heter en runtom i Sverige ambulerande skolföreställning av och med Louisa Lyne un di Yiddishe Kapelye.
Med dramatiserat mellanprat, projektioner och inte minst en massa musik skapas en gripande, tänkvärd och originell konsert-teater för skolbarn och ungdomar på högstadium och gymnasium. Tog Sverige sitt ansvar för människor i nöd under andra världskriget? Tar var och en av oss idag vårt ansvar för också de andra, de främmande?
Den judiska historien i Argentina har rötter ända tillbaka till början av 1500-talet, som en följd av förvisningen från Spanien.
I slutet av 1800-talet flydde många östeuropeiska, ashkenaziska, judar undan förföljelse dit, och under 1960-talet bodde över 300 000 judar i Argentina.
Avrom Lichtenboym är chef för den argentinska grenen av YIVO, Judiska vetenskapliga institutet, och berättar lite om judar och jiddisch i Argentina och särskilt Buenos Aires.
- Må en kasern rasa ner över dig! - Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten? - Må mina fiender bli lika fula som bruden är vacker!
Om man inte förstår sig på jiddischens mustiga uttryck i form av förbannelser, gnäll eller något enstaka lovord, så finns det ingen poäng med att lära sig språket alls, tycker Michael Wex, författare till böcker med titlar som ”Just Say Nu”, ”Born to Kvetch” och ”Rhapsody in Schmaltz”. Här förklarar han några av uttrycken.
"Det finns inga rena språk", säger lingvisten Anna Verschick. Alla språk har påverkats av andra.
Jiddisch har påverkats särskilt mycket, eftersom judar före staten Israels bildande alltid levt som minoritet i majoritetssamhällen med andra huvudspråk. Men påverkan har gått åt andra hållet också, det finns spår av jiddisch i andra språk.
Spock i Star Trek berättar om sin uppväxt i Ukraina och reciterar Hamlet på jiddisch,
och Isaac Bashevis Singers son berättar den spännande och osannolika historien om hur han greps av säkerhetspolisen i kungaparets sovrum mitt under nobelfesten när hans pappa just fått litteraturpriset.
Det är bara två exempel bland över 850 muntliga historier som bevarats av Wexler Oral History Project. Nu har Christa Whitney också varit i Finland och Sverige för att skaffa nya berättelser till sitt arkiv, som ligger öppet för alla intresserade på nätet.
Anna Margolin hette egentligen Rosa Lebensboym. Sextiosex år efter sin död är hon för första gången aktuell på svenska med diktsamlingen Detta är natten.
Anna Margolin hade ett dramatiskt liv präglat av uppbrott - från platser, länder, män och sitt enda barn. Hennes diktning är lika dramatisk, högstämd och bitterljuv, präglad av saknad och smärta, och hon hade en känsla för rytm och musikalitet vilket gjort att många av hennes dikter blivit till visor. Vi hör några av dikterna och visorna, och hennes svenska översättare Beila Engelhardt Titelman berättar lite om hennes liv och verk.
Musik: Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye: Violinen (demo)
Ida & Louise: Dos Shtoltse Lid (demo)
Tzeitel: Di Goldene Pave (liveinspelning)
Chava Alberstein & The Klezmatics: Di Goldene Pave
Om man lär sig jiddisch så måste man hitta på ett sätt att använda det också!
Så resonerade Niklas och Ida Olniansky, och startade först ett klezmer-hårdrocksband, sen en jiddischtidskrift och nu har deras jiddisch-bokförlag också börjat få luft under vingarna med tre nya barnböcker och ytterligare sju planerade titlar i år.
Thomas Lunderquist besökte Västers bibliotek i Lund för en pratstund med Ida och Niklas, eller Kolye som han kallar sig i jiddischsammanhang, vid deras bokrelease nyligen.
Judar och språket jiddisch har haft en fascinerande roll i hur lagstiftningen om osedlighet förändrats i Amerika,
berättar Joshua Lambert, amerikansk litteraturforskare och föreståndare för Yiddish Book Center i Amherst, Massachusetts. Friheten att publicera gränsöverskridande och sexuellt experimentell litteratur var större, och det var en jiddischpjäs som spelade upp den första lesbiska kyssen på Broadway. Det fick i och för sig till följd att hela ensemblen hamnade i fängelse.
Musik: Margaritkelech, med Chava Alberstein.
Ett program som sätter fokus på ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk och på kulturen som det uttrycker.
Ethele Niborski går i en vanlig gymnasieskola i Jerusalem. Hon gillar helt vanliga och normala saker: att vara med familj o vänner, promenera, resa, idrotta, spelar piano och skriva; dagbok, små historier och ibland dikter.
På ett sätt är hon dock ovanlig: Hon är en sekulär judinna med jiddisch som modersmål. Annars är det nuförtiden mest bara ultra-ortodoxa chassider som använder jiddisch som vardagsspråk. Ethele följde med sin mamma till jiddischseminariet i Stockholm, där hon gav ett par lektioner i jiddisch för nybörjare. Producent Thomas Lunderquist var hennes elev.
Musik: Lomir zich iberbetn med Anne Kalmering
Avrom Sutzkever (1913-2010) tillbringade några av sina första levnadsår i Sibirien, och han sa själv att det var dess dramatiska, snöiga vidder som gjorde honom till poet.
Avrom blev en del av den modernistiska konstnärskretsen Jung Vilne, Unga Vilna, i Litauens huvudstad under tidigt 30-tal. Andra världskriget tillbringade han i terror och misär i Vilnius ghetto, där hans mor och nyfödda son mördades. Han skrev hela tiden dikter om förtrycket, och lyckades fly ghettot två veckor före dess likvidation i slutet av september 1943.
1947 kom han och hans fru till Israel, och han blev en viktig kraft för att bevara jiddisch som kultur och språk, bland annat med sin kulturtidskrift Di goldene kejt, Den gyllene kedjan.
I ett nytt, längre Jiddisch far alle presenterar den skotska litteraturforskaren Heather Valencia en av nittonhundratalets allra viktigaste jiddisch-poeter.
Producent: Thomas Lunderquist
Musik: Unter dayne vayse shtern av Abraham Sutzkever (text) och Abraham Brudno (melodi). Först framförd av Noëmi Waysfeld & Blik, sedan av Karsten Troyke och Daniel Weltlinger.
Ett program som sätter fokus på ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk och på kulturen som det uttrycker.
- Vilken söt sak tycker du mest om förutom glass?
- Dig!
- Äsch, du kommer inte att äta upp mig. Du har tre döttrar men bara en son.
Så sa den lille Binyumen Schaechter till sin far, den store jiddischisten Mordche Schaechter, som noga antecknade de lustiga och tänkvärda saker hans barn sa när de var små. Binyumen läser upp några exempel.
Producent: Thomas Lunderquist
Den amerikanska musikalen Spelman på taket spelar för fullt på Malmö Opera, för tredje gången sen den skrevs 1964. Först spelade Cornelis Vreeswijk Tevje, sedan Jan Malmsjö och nu Philip Zandén.
Salomon Schulman har varit med och berättat för ensemblen om vad de jiddischord som färgar föreställningen betyder. Till exempel uttrycket ”luftmensch”.
Thomas Lunderquist har sett föreställningen och sammanstrålat med Salomon Schulman mellan två bokhyllor på Lunds stadsbibliotek.
Producent: Thomas Lunderquist
Musik från föreställningen Spelman på taket på Malmö Opera, med Malmö Operas kör, orkester och ensemble. Musiken komponerad av Jerry Bock, texter av Sheldon Harnick. Översättning: Jan Mark, Lars Rudolfsson, Bo Ericsson.
Thomas Lunderquist dröjer sig kvar på jiddischkulturhuset i Paris, Maison de la culture yiddish.
Efter att ha träffat bibliotekarien Sharon Bar-Kochva och föreståndaren Tal Hever-Chybowski, har han nu deltagit i en jiddischlektion och språkar efteråt med läraren Aron Waldman och studenterna Léone Najman och Martine Fontaine. Det handlar om jiddischkören som leds av sångerskan Shura Lipovsky från Amsterdam, om Scholem Aleichems hebraismer och om Arons pappa som var jiddischpoet men ändå på något sätt lyckades försörja en familj med tre barn.
Producent: Thomas Lunderquist
Musik: Bloyiker Tsoyber med Shura Lipovsky och Ensemble Novaya Shira från skivan Vaytinke. Traditional and New Yiddish Songs.
Ett program som sätter fokus på ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk och på kulturen som det uttrycker.
Det var först när israelen Tal Hever-Chybowski flyttade till Europa som han förstod att han någonstans inom sig bar på ett kulturellt arv som han inte alls förstod. Med jiddischen har han börjat utforska detta rika ”jiddischland”. Dessutom upptäckte han hur språket jiddisch har påverkat dagens hebreiska.
Producent: Thomas Lunderquist
Västeuropas största jiddischbibliotek räddades av matkonserver och en framsynt grundare.
Medem-biblioteket i Paris, med litteratur på och om jiddisch och jiddischkultur, startades 1929 av den franska avdelningen för det judiska socialististiska arbetarförbundet Bund.
Biblioteket ligger inhyst i Maison de la culture yiddish nära Place de la République. Här jobbar israeliska Sharon Bar Kochva som bibliotekarie, och hon berättar om bibliotekets tillkomst och utveckling fram till idag.
Musik: Di Shvu’e med Zahava Seewald. Producent: Thomas Lunderquist
Jiddischen blomstrade i Paris efter andra världskriget. Många judiska flyktingar startade tidskrifter, öppnade kulturcentra och bibliotek och spelade teater och musik på sitt "mameloshn", modersmål.
De nyanlända flyktingarna var dock inte så intresserade av att föra jiddisch-arvet vidare till sina barn. Det viktiga var att barnen blev ”riktiga” fransmän och smälte in i den franska kulturen. Därför har jiddischutbudet krympt. Ändå: Maison de la culture yiddish, jiddisch-kulturhuset i Paris, är störst i sitt slag i Europa.
Vi möter Sharon Bar-Kochva som jobbar där som bibliotekarie och jiddischlärare.
Musik:”Motele Fun Varshever Geto”, med sång av Jacques Grober och på accordeon Eddy Schaff.
Producent: Thomas Lunderquist
En idé om ett nytt samhälle baserat på Marx, kibbutzen och delningskulturen - och klezmerjazzrockbandet Autoryno. Lise Amiel Gutmann får höra mycket som programledare i två olika judiska radiokanaler.
Dessutom undervisar hon jiddisch fyra dagar i veckan på det judiska kulturcentret Medem. Thomas Lunderquist har träffat henne där.
Musik: Bethuel, med gruppen Autoryno.
När Jeanette Krantz besökte släktingar i Israel tvingades hon använda sina slumrande jiddischkunskaper.
Nu förvaltar hon glatt en del av sin fars, den store jiddischisten Tovje Amster, kulturella arv - inklusive delar av hans bokskatt. Kanske hinner hon till och med en dag läsa i dem...
Jean Hessel är en helt vanlig kille från Östersund som av någon anledning fick veta att det finns en folkgrupp som heter judar, och att de har ett gammalt traditionellt språk som kallas jiddisch.
Jean blev av någon anledning så intresserad att han såg till att lära sig språket och dessutom hitta någon att prata det med. Idag arbetar han på Språkrådet som språkvårdare på jiddisch - hur man nu vårdar ett så ovårdat och bångstyrigt språk.
Gennady Estraikh är uppvuxen i en del av dåvarande Sovjetunionen, nu Ukraina, som före andra världskriget var ett judiskt ”nationellt distrikt”. Jiddisch var språket som talades hemma.
Som god sovjetisk yngling började han sin bana i ett solitt fack, inom elektronik. Men efter att hans ansökan om att emigrera avslagits 1979, ägnade han alltmer av sin tid åt att skriva berättelser och artiklar på jiddisch. Idag är han jiddischprofessor på New York University.
Musik: Yunge Yorn (Ungdomsåren), med Misha Alexandrovitj från albumet UN DOKH SING' IKH, YIDDISH SONGS OF A PERISHED WORLD, 2002
I staden Wrocław i sydvästra Polen ligger Polens största synagoga, Den vita storken, som fått sitt namn efter ett värdshus som låg där innan synagogan byggdes.
Den invigdes 1829, och nu har den renoverats och återinvigts som ett judiskt kulturcentrum av den norsk-judiska sångerskan och konstnären Bente Kahan. Hennes mamma kom från Wrocław, och sedan femton år bor Bente där och arbetar med judisk kultur och jiddischkultur i en stiftelse som bär hennes namn.
I år var det hundra år sedan jiddischförfattaren Scholem Alejchem dog. Här berättar Jan Schwarz om hans sista, oavslutade roman Motl, kantorns son.
Utan familjefar är det svårt att försörja sig i den judiska shtetln Kasrilevke i Ukraina, och dessutom kan man aldrig känna sig trygg för de ständigt hotande pogromerna. Lille Motls familj, mamma och syskon, bestämmer sig för att sökan lyckan i Amerika. Det blir en lång och mödosam resa genom Europa innan de äntligen kommer till New York.
Motl, kantorns son är en tragikomisk berättelse om judisk immigration i USA i början av 1900-talet.
Musik: Grine Kuzine med danska Channe Nussbaum och hennes band Klezmofobia
Kobi Weitzner har gjort en barnvisa om regn, som han försöker lära barnen från Hillelskolans fritids.
Barnen till Förintelsens överlevande i Sverige talade ofta jiddisch med sina föräldrar under uppväxten. Nu måste de också lära sig att tala jiddisch med sina barn och barnbarn för att språket ska leva vidare, menar Deanne Mannelid, själv andra generationens överlevande.
När Deanne Mannelids föräldrar kom till Sverige efter kriget, var jiddisch det naturliga umgängesspråket bland de överlevande nyanlända flyktingarna.
Idag är det ett naturligt språk mest bara en långhelg om året, på jiddischseminariet i augusti, som Deanne tog initiativet till. Men inte desto mindre viktigt att hålla liv i. Det är ju en del av den svenska kulturen.
Thomas Lunderquist träffade Deanne på årets upplaga av seminariet.
Han var bara en helt vanlig kille i Östberlin, som ville skriva och sjunga sina låtar.
Men när Karsten Troyke framförde ett par sånger på jiddisch ville publiken bara ha mer, och mer, och mer. Så kom det sig att han råkade bli en central figur i den tyska jiddischkulturen.
Thomas Lunderquist har träffat Karsten Troyke, jiddischsinger-songwriter i Berlin.
Den amerikanske jiddischskådespelaren och teatermannen Shane Baker gästade nyligen Paris, och framförde Samuel Becketts I väntan på Godot i egen översättning till jiddisch, Vartn af Godo.
Varför i hela friden översätta Beckett till jiddisch? Här förklarar Shane Baker sig, och resonerar över för- och nackdelar med att översätta litterära texter över huvud taget.
Musik: Yidn redn yidish av Max Reichhardt, med sång av Rudolph Spira.
Producent: Thomas Lunderquist
Ben Auerbach är stockholmare för att hans pappa råkade tala jiddisch i sömnen i Finland.
Hans pappa förlorade fru och två barn i Treblinka, men lyckades själv fly och köpa ett falskt pass, resa till Finland och arbeta i skogsbruket tills han tvingades fly vidare till Sverige efter att ha råkat tala jiddisch i sömnen.
Ben Auerbach är en helt vanlig stockholmare, med ett litet modersmål och ett stort intresse för jiddischteater.
Musik: Benzion Witler: Chasidmlech zingen
Producent: Thomas Lunderquist
Författaren Sholem Aleichem dog för hundra år sen i år. Jan Schwarz har varit på en konferens om honom i Jerusalem.
Jiddisch är inte bara en kvarlämning från ett förgånget judiskt Östeuropa. Det är också ett språk genom vilket den judiska erfarenheten rört sig från tradition till modernitet. "Tradizie" och modernitet är ett vanligt tema hos författaren bakom musikalen Spelman på taket: Sholem Aleichem, som dog för hundra år sen i år.
Thomas Lunderquist träffar jiddischforskaren Jan Schwarz.
Susanne Sznajderman-Rytz växte upp i en unik jiddischtalande miljö i Borås, dit två-tretusen överlevande judar från framför allt Polen kom efter andra världskriget.
Det var en flyktingström som integrerades snabbt tack vare den blomstrande textilindustrin i Borås efter kriget. Samtidigt var man mån om att upprätthålla sina judiska traditioner, inklusive språket.
Här berättar Susanne, eller Surele som hon kallas på jiddisch, lite om sin uppväxt i detta lilla "Jiddischland" mitt i Sverige.
Musik: Wen Die Boys Welen Komen Zurick, med Louis Birnbaum från 1918 (Columbia/Judaica Sound Archives)
Bella Zylberings familj kom till Sverige från Polen under Chrusjtjovs och Gomulkas töväder 1957.
Här gör Thomas Lunderquist ett försök att låta henne berätta sin familjs historia på några få minuter.
Musik: Margaritkelech (Tusenskönor) med Chava Alberstein
När Texas-skådisen Shane Baker kom till New York som ung, upptäckte han att jiddischteatern nästan helt kontrollerades av judarna. Han bestämde sig för att lära sig språket.
Shane Baker är en ickejudisk jiddischskådespelare bosatt i New York, som i vintras turnerade i Skandinavien.
Producent: Thomas Lunderquist
Den amerikanska jiddischprofessorn Miriam Isaacs har tillbringat hösten som gästprofessor i Lund. Här berättar hon för Thomas Lunderquist om sin forskning.
Louisa Lyne berättar för Thomas Lunderquist om sin passion för att förmedla judisk kultur genom att sjunga jiddischsånger med sitt band Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye.
